givet att upprättande av ett skenavtal i vissa fall kunde vara ägnat att vilseleda och att därigenom orsaka skada.
I fråga om den nu förevarande paragrafens förhållande till specialstraffrätten har kommittén i motiven uppmärksammat, att i specialstraffrätten för vissa fall förekomma bestämmelser om ansvar för den som vid fullgörande av anmälningsskyldighet lämnar oriktig uppgift om vem han är. Exempel härå erbjuda stadgan angående hotell- och pensionatrörelse samt utlänningslagen. Kommittén har härom uttalat, att dessa bestämmelser på grund av sin natur av specialstadganden bleve att tillämpa i stället för det av kommittén föreslagna stadgandet, i den mån de icke, såsom fallet vore med bestämmelsen i hotellstadgan, själva angåve sig vara subsidiära i förhållande till allmänna strafflagen.
I fråga om straffet för osant intygande har kommittén för de grova fallen upptagit samma straffskala som är normalskala för allmänt straff enligt 25: 1 i förslaget. Detta sammanhänger med att såsom ett grovt fall av osant intygande nämnts att brottet innefattar missbruk av tjänsteställning.
Vad härefter angår 11 § i kommittéförslaget ha däri sammanförts åtskilliga slag av gärningar, vilka ha det gemensamt att de innebära missbruk av urkund utan att denna likväl förfalskats. Angående det först upptagna fallet att någon åberopar eller utlämnar osann urkund, varom förmäles i 10 § i kommittéförslaget, har kommittén framhållit, att här icke fordras att någon kan straffas för urkundens utfärdande. Även om urkundens utfärdare går straffri, t. ex. emedan han lämnat den osanna uppgiften i god tro, skall således den som åberopar eller utlämnar urkunden kunna ådraga sig ansvar enligt nu förevarande paragraf. Detsamma gäller exempelvis den som skriver ett osant intyg i god tro och sedermera, efter att ha kommit till insikt om dess oriktighet, utlämnar eller åberopar det.
Det därnäst upptagna fallet, att någon sanningslöst utgiver handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund, utmärkes av att här är fråga om handlingar som, i olikhet mot vanliga avskrifter, äro ägnade att till följd av det sätt varpå de tillkommit ingiva föreställningen att de äro riktiga kopior. En vanlig avskrift framstår. enligt vad kommittén i detta sammanhang uttalat, icke såsom trovärdig, med mindre avskriftens riktighet betygats. En attest varigenom så skedde fölle, om den vore oriktig, under 10 § i kommittéförslaget. Om en kopia framställts genom ett tekniskt förfarande, sådant som genomslag på skrivmaskin, fotografering, kopiering medelst kopiepapper eller dylikt, ansåges den däremot förtjäna viss tilltro även utan sådan attest. Detsamma gällde en stencilerad handling som förefölle att ha tillkommit med begagnande av samma stenciler som originalet. Kommittén hade därför funnit det önskvärt, att straffskydd uppställdes mot missbruk av handlingar som på detta sätt genom själva sitt utseende syntes giva vid handen att de vore riktiga.
Det tredje i paragrafen medtagna fallet, att någon missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person utställd urkund genom att giva sig eller annan
18 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80.
