förpliktelse, såsom vid avtalsstridig strejk eller underlåtenhet att fullgöra avtalad leverans. De som vore underkastade ämbetsansvar ådroge sig emellertid naturligtvis ansvar enligt 25 kap. genom underlåtenhet att fullgöra sin tjänstgöring. Förbehållet för undanhållande av arbetskraft avsåge endast den rena passiviteten och föranledande därtill genom uppmaning och således på övertygelsens väg. Att genom våldsamma eller svikliga medel hindra andra från att arbeta kunde däremot falla under paragrafen.
I fråga om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet, med
anledning av vad kommittén i motiven uttalat om att de först i paragrafen
nämnda båda grupperna av sabotageobjekt skyddades även om de vore
belägna utom Sverige, uttalat att det vid en läsning av lagtexten i och för sig
torde ligga närmast till hands att tänka på svenska anläggningar och svensk
allmänhet. En sådan uppfattning syntes ock få stöd av den omedelbara
fortsättningen av den föreslagna texten, varest talades om egendom med avsevärd
betydelse för rikets försvar, folkhushållning och rättsskipning m. m. Med
hänsyn härtill kunde ifrågasättas, huruvida icke ett förtydligande av lagtexten i
denna del vore lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit
paragrafens brottsbeskrivning onödigt svåröverskådlig. Telegrafstyrelsen har
funnit önskvärt att, vid angivandet av exempel på verksamhet som kunde
utsättas för sabotage, jämte verksamhet vid telegraf och radio även medtoges
verksamhet vid telefon såsom varande den största och viktigaste av styrelsens
verksamhets«grenar. T. f. chefen för försvarsstaben har, med samma
motivering som återgivits vid 8: 2, hemställt, att antingen ordet "avsevärd" måtte
utgå ur lagtexten eller paragrafen eljest utvidgas till att avse jämväl sabotage
som vore av särskilt farlig natur, ändå att objektet därför ej kunde anses ha
avsevärd betydelse.
Angående brottsrubriceringen i paragrafen ha landsfogden i Gävleborgs län och t. f. landsfogden i Norrbottens län funnit brottsbeteckningen "sabotage" mindre tillfredsställande.
Departementschefen.Mot nu förevarande stadgande i kommittéförslaget har jag i stort sett icke
funnit något att erinra. Då emellertid den föreslagna brottsbeskrivningen
onekligen lider av en viss svåröverskådlighet, har en uppdelning av
densamma på två punkter befunnits böra ske. Därvid har den viktigaste gruppen
av tänkbara föremål för sabotage – egendom av avsevärd betydelse för
rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket – skjutits i förgrunden
genom att upptagas i första punkten. Att, på sätt t. f. chefen för
försvarsstaben påyrkat, medtaga all egendom av betydelse för försvaret har jag, av
samma skäl som angivits vid är 2, icke funnit erforderligt. I andra punkten
nämnas såsom sabotageföremål den allmänna samfärdseln samt
användningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av
anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.
Härvid har med tillmötesgående av telegrafstyrelsens önskemål såsom
