det fall att överträdelsen är straffbar enligt allmän lag, straffbestämmelsen i specialförfattningen skall bliva att tillämpa jämte förevarande stadgande i strafflagen, i motsats till vad förhållandet i regel är då uppsåtligt brott enligt strafflagen föreligger. Vid straffmätningen kunde emellertid enligt strafflagen 4: 1 och 2 ett gemensamt straff utmätas för gärningen, varför tillämpningen av ett flertal straffstadganden icke behövde medföra strängare straff än om endast den strängaste straffskalan tillämpades.
Vad därefter angår det övriga innehållet i nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget har främst i andra punkten upptagits en bestämmelse, varigenom brottet sabotage gjorts straffbart även i oaktsamhetsfall. Emedan detta brott icke såsom mordbrand och härverk förutsätter en uppsåtligen framkallad primäreffekt, har här icke såsom beträffande dessa brott erfordrats en kompletterande bestämmelse avseende också vissa uppsåtliga fall. Slutligen har kommittén i senare ledet av samma punkt funnit sig böra, i anslutning till 5–7 §§ i kommittéförslaget, införa ett stadgande om straff för den som av oaktsamhet framkallar där beskrivna faresituationer genom att överträda föreskrift till förebyggande eller hämmande av smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter.
Första punkten i nu förevarande paragraf i kommittéförslaget har av
föreningen Sveriges häradshövdingar anförts som exempel på olämpligheten
av att under ett gemensamt sftraffbud sammanföra uppsåtliga brott och
oaktsamhetsbrott, varjämte föreningen funnit att det här beskrivna brottet
åtminstone delvis syntes sammanfalla med mordbrand och härverk.
Föreningen har angående denna punkt i paragrafen vidare anfört, att det i allmänhet
säkerligen måste anses vara riktigare att i specialförfattningarna för varje
fall stadga det straff som erfordrades än att, som här skett, i strafflagen
upptaga ett självständigt brott, bestående i framkallande av fara för
mordbrand eller härverk, d. v. s. fara för fara för skada. I en dylik invecklad
brottskonstruktion. vore avståndet mellan den straffbelagda gärningen och den
effekt, man ytterst avsåge att förhindra, alltför stort. I regel torde det också
överstiga den enskildes förmåga att bedöma, huruvida brottsrekvisitet vore
för handen, och det kunde därför icke anses riktigt att å den osakkunnige
enskilde överflytta ansvaret för att icke något farligt företoges. Att förbehålla
speciallagstiftningen ifrågavarande avgörande, på sätt för övrigt skett i
senare ledet av den föreslagna paragrafens andra punkt, hade däremot den
bestämda fördelen att därigenom i varje särskilt fall sakkunnigt avgjordes,
vilka åtgärder som kunde medföra fara och därför borde genom särskilda
föreskrifter förbjudas. Av nu anförda skäl ifrågasatte föreningen, huruvida icke
paragrafen borde omredigeras till att avse dels vållande till brand, explosion
och andra i paragrafen om mordbrand och härverk omnämnda
primäreffekter och dels överträdande av föreskrifter, givna till förebyggande av fara för
skada genom eld, sprängämne eller gift eller till förebyggande eller hämmande
av smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter. Jämväl Sveriges
advokatsamfund har, under hänvisning till vad samfundet anfört angående
