skulle dömas till straff såväl enligt epidemilagen som enligt strafflagen, varvid 4 kap. sistnämnda lag bleve att tillämpa. I epizootilagen åter, 12 §, hänvisades för närvarande beträffande straffet till 19: 17 andra stycket strafflagen. Då emellertid i förhållande till sistnämnda lagrum den nu föreslagna bestämmelsen såtillvida hade mindre räckvidd som den för sin tillämplighet förutsatte att genom överträdelsen vållats allmän fara, vore den icke tillfyllest såsom straffsanktion för epizootilagen. Kommittén föresloge därför, att i den förutnämnda paragrafen i epizootilagen skulle stadgas samma straff som i epidemilagen. Där jämväl nu förevarande lagrum i strafflagen vore tillämpligt, bleve epizootilagens straffbestämmelse liksom motsvarande bestämmelse i epidemilagen att tillämpa i konkurrens med strafflagen.
I anledning av vad kommittén i denna del föreslagit har Göta hovrätt vänt
sig mot att, medan i 5 § i kommittéförslaget straffbelagts varje uppsåtligt
överförande av allmänfarlig sjukdom, det nu förevarande stadgandet i
förslaget endast hade avseende å speciella fall av oaktsamhet, nämligen sådana
där särskilda säkerhetsföreskrifter överträtts. Härigenom syntes ett icke
obetydligt område lämnas straffritt. Hovrätten ifrågasatte med hänsyn härtill,
huruvida icke i nu förevarande sammanhang borde upptagas en generell
regel om straff för oaktsam gärning av det slag, som avsåges i 5 §. En sådan
regel skulle också fylla en uppgift som reservstadgande till 5 § i sådana
fall, där gärningsmannen ej kunde övertygas. om uppsåt. En liknande
tankegång har framförts av länsstyrelsen i Jönköpings län, enligt vilken
erfarenheten, särskilt under senare tid i samband med omhändertagandet av
flyktingar, visat att även utanför könssjukdomarnas område förelåge behov av
en bestämmelse om straff för åstadkommande genom grov oaktsamhet av
allmän fara för människors liv eller hälsa medelst spridande av
sjukdomssmitta.
Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag, att de nästföregående båda
paragraferna böra kompletteras med ett stadgande om straff jämväl för vissa
oaktsamhetsfall. Emellertid anser jag, att stadgandet icke såsom i
kommittéförslaget bör begränsas" till att gälla framkallande av fara för smittosam
sjukdom. Tillräckliga skäl synas nämligen icke föreligga att i nu förevarande
avseende göra skillnad mellan detta och övriga i 6 och 7 §§ i
departementsförslaget upptagna fall, exempelvis förgiftande av livsmedel eller spridande
av skadedjur. Å andra sidan torde det icke vara erforderligt att utsträcka
straffbudets tillämplighet längre än till gärningar, som förövas av grov
oaktsamhet. Jag har vidare icke funnit lämpligt att göra frågan om
straffbarhetens inträde beroende av om någon i speciallagstiftningen meddelad
säkerhetsföreskrift överträtts eller ej. Även om i regel förutsättningarna för
tillämpning av ett straffbud av nyss angivet innehåll skulle vara för handen
då en dylik särskild säkerhetsföreskrift överträtts, måste det likväl anses
mindre tillfredsställande att åt speciallagstiftningen överlåta att närmare
bestämma tillämplighetsområdet för ett sådant stadgande i strafflagen som det
nu ifrågavarande. På grund av vad sålunda anförts har i
