ämbetsbrott. Ett sådant fall förelåge, då en ämbetsman uppträdde förolämpande mot person som sökte honom i tjänsten. Handlingssättet syntes främst innefatta tjänstefel. Den omständigheten att han tillika förbrutit sig mot 16 kap. framstode såsom så oväsentlig, att tillämpning allenast av sistnämnda kapitel jämte 8 § i kommittéförslagets 25 kap. förefölle konstlad.
Vidkommande straffbestämmelserna har landsorganisationen i Sverige uttalat, att någon meningsskiljaktighet knappast kunde råda om behovet av skärpt straffansvar för ämbetsmän. Det vore ett obestridligt allmänt intresse, att lojalitet och effektivitet så långt möjligt garanterades i den offentliga tjänsten. Vad man kunde ifrågasätta vore, om det syfte de hithörande lagreglerna fullföljde verkligen krävde att ämbetsstraffen vid de självständiga ämbetsbrotten bibehölles såsom primära och obligatoriska straffarter eller om de icke genomgående borde erhålla karaktären av skyddsåtgärder. Nu föresloges att ämbetsstraff skulle tillämpas i första rummet och att allmänt straff skulle tilläggas "om brottet det förtjänar". Varken av kriminalpolitiska skäl eller med hänsyn till oavsättlighetsregeln i § 36 regeringsformen syntes det vara påkallat att avsättning bibehölles som primärt straff. Från synpunkten av det allmännas intresse vore det tillräckligt, att lagen gåve möjlighet att från tjänsten skilja en olämplig eller ovärdig befattningshavare. Det riktiga syntes landsorganisationen vara, att det allmänna straffet även för de självständiga ämbetsbrottens del uppställdes såsom primärt straff med ämbetsstraff som alternativ eller som fakultativ påföljd, om sådan i tjänstens intresse vore påkallad. För att icke upptaga ämbetsstraff såsom obligatoriskt och primärt straff talade också det förhållandet, att ämbetsansvar i många fall åvilade även arbetstagare utanför. den offentliga tjänsten, varvid avsättning och suspension undandroge sig statlig myndighets verkställighet.
De i 2 § angivna exemplen på grovt tjänstemissbruk ha synts hovrätten för Övre Norrland knappast vara lämpliga. Ett angivande exempelvis av lagvrängning såsom grovt tjänstemissbruk kunde ingiva den felaktiga föreställningen, att dylikt brottsfall vore mera typiskt för brottet i fråga, vilket förvisso icke vore händelsen. Exemplifieringen syntes därför hovrätten böra helt utgå. i
Departementschefen.Det synes mig lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, inleda kapitlet om ämbetsbrott med det svårare av de generella ämbetsbrotten, vilket i gällande lag behandlas först i 16 §. Vid sidan om detta brott, i förslaget benämnt tjänstemissbruk, och det lindrigare generella ämbetsbrottet tjänstefel upptager förslaget blott två speciella ämbetsbrott, nämligen tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. Erfarenheten visar, att de nu i 1–15 §§ av 25 kap. upptagna bestämmelserna om speciella ämbetsbrott sällan komma till användning. Detta gäller i ännu mycket högre grad än förut, sedan de särskilda reglerna om ämbetsmannaförskingring i 11 och 12 §§ upphävts i samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott. Enligt denna skall ämbetsmannaförskingring medföra ansvar dels för förskingring
