eljest äro särskilt belagda med straff, varvid i 1 § såsom praktiskt viktiga exempel tillfogats förskingring och trolöshet, Emedan tjänstemissbruk gjorts subsidiärt i förhållande till trolöshet, kommer missbruk i ekonomiskt hänseende av tjänsteställning i stor utsträckning att hänföras under trolöshetsbrottet. Straff för tjänstemissbruk skall emellertid enligt förslaget inträda, om gärningen icke medför förmögenhetsskada eller denna träffar annan än huvudmannen.
Straffsatsen i nuvarande 25: 16 upptager endast ämbetsstraff med tillägg av böter såsom lägsta straffart. Förslaget, som för ringa fall stadgar allenast böter, öppnar för svårare fall möjlighet att till det primära ämbetsstraffet lägga ett frihetsstraff, fängelse eller straffarbete i högst två år. Detta motiveras med dels en jämförelse med straffet för trolöshet, dels ock att stadgandet även ersätter vissa speciella ämbetsbrott vid vilka straffet redan nu kan uppgå till ämbetsstraff och frihetsstraff i förening, t. ex. uttagande av för höga utskylder eller olaga avkortning av utskylder enligt 25: 9 och 10.
Av samma skäl som föranlett skärpning av straffsatsen i 1 § i förhållande till nuvarande 25: 16 har förslaget uppställt grovt tjänstemissbruk såsom ett svårare brott. Liksom vid ett flertal centrala brottstyper angivas i förslagets lagtext några exempel på grovt brott vilka allenast äro vägledande och icke uttömmande. Exemplen äro hämtade från ett par speciella ämbetsbrott i nuvarande 25 kap., nämligen lagvrängning vid rättsskipning i 1 § och obefogat uttagande av allmän utskyld m. m. för egen fördel i 9 §.
Med avseende å 1 § har hovrätten över Skåne och Blekinge, som funnit
brottsbeteckningen "tjänstemissbruk" mindre lyckad, anmärkt, att
tjänstemissbruk icke borde beskrivas med orden "genom att företaga eller
underlåta tjänsteåtgärd", då även användande av tjänstebil till nöjesresa enligt
motiven fölle under bestämmelsen. Landsorganisationen i Sverige har
ifrågasatt, huruvida icke brottseffekten borde tillmätas större betydelse i
ansvarshänseende än genom faktiskt beaktande vid straffmätningen.
Att enligt kommittéförslaget från tillämpningsområdet undantagits sådana fall, där gärningen utgör förskingring eller trolöshet eller eljest är särskilt belagd med straff, har i allmänhet icke mött någon erinran i de avgivna remissyttrandena. Länsstyrelsen i Blekinge län har såsom känt förhållande anfört, att det nuvarande bedömandet av allmänna brott i ämbetet icke kunde anses tillfredsställande med hänsyn till den i förekommande fall föreliggande faran för dubbelbestraffning. Mot den av kommittén valda utvägen för frågans lösning finner länsstyrelsen ingen principiell erinran böra göras. Landsfogden i Värmlands län har särskilt såsom en förtjänst hos förslaget framhållit, att kommittén därigenom sökt motverka risker för dubbelbestraffning. Även hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit den föreslagna principen i stort sett lämplig. Emellertid borde den enligt hovrättens mening icke tillämpas så strikt som lagtexten och motiven syntes åsyfta. Det vore önskvärt, att bestämmelserna om tjänstemissbruk och tjänstefel kunde användas när gärningen väsentligen framstode såsom ett
