allenast om gärningen icke kan medföra straff enligt allmän lag, föreligger emellertid intet hinder att tillämpa ansvar för tjänstemissbruk. Bestämmelserna om tjänstemissbruk och tjänstefel torde också kunna användas då ett klart ämbetsbrett föreligger och gärningen visserligen tillika innefattar överträdelse av bestämmelse gällande även för andra än ämbetsmän men denna överträdelse vid sidan om ämbetsbrottet framträder som så obetydlig att man kan helt bortse därifrån. I det av hovrätten över Skåne och Blekinge berörda fallet, att en ämbetsman förolämpar någon som söker honom i tjänsten, synes det mig emellertid naturligt, att gärningen skall, såsom följer av förslaget, medföra i första hand allmänt straff för ärekränkning, vartill i andra hand lägges avsättning eller suspension i den mån sådan påföljd finnes påkallad.
I och för sig kunde det vara tilltalande att fullfölja denna ordning över hela linjen och, såsom landsorganisationen i Sverige ifrågasatt, belägga även de egentliga ämbetsbrotten i första hand med allmänt straff samt låta avsättning och suspension vara skyddsåtgärder, vilka domstolen aldrig skulle vara pliktig utan blott ha möjlighet att tillämpa i andra hand. Mistning av tjänsten för alltid eller på viss tid framträder emellertid såsom den naturliga och enda behövliga reaktionen mot ämbetsbrott i så många fall, att det skulle verka konstlat att frångå den nuvarande ordningen enligt vilken avsättning och suspension äro verkliga och i första hand stadgade ämbetsstraff. Jag har därför stannat vid kommitténs förslag, att tjänstemissbruk i första hand skall straffas med avsättning eller suspension, vartill i andra hand, om skäl därtill äro, kan läggas fängelse eller straffarbete i högst två år.
Slutligen ha de av kommittén angivna exemplen på grovt tjänstemissbruk, i enlighet med vad hovrätten för Övre Norrland anfört, ansetts vara alltför speciella och därför fått utgå ur lagtexten. Vid sådant förhållande har den kvarvarande bestämmelsen om grovt tjänstemissbruk icke synts böra upptagas i en särskild paragraf utan inrymts i ett andra stycke av 1 §.
I 3 § av kommitténs förslag upptages ett stadgande om straff för ämbetsman eller f. d. ämbetsman som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig förmån för sin tjänsteutövning. Brottet benämnes tagande av muta. Beträffande straffsatsen hänvisas till 1 §.
Paragrafen motsvarar första stycket av 5 § i gällande lag. Där stadgas straff för ämbetsman som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning. Kommittén föreslår, att straffbarheten utsträckes till fall där ämbetsmannen lämnat sin tjänst. Vidare betecknas det vederlag, som förutsättes för brottet, icke belöning utan förmån, varmed avses att tydligare utmärka att det kan vara fråga om annan förmån än ekonomisk belöning.
Straffet är enligt gällande lag avsättning eller sådant straff jämte fängelse eller straffarbete i högst två år; vid mildrande omständigheter må dock
