hänförts till 1 §. Beträffande oaktsamhetsfallen torde särskilt böra nämnas fel som begås av oförstånd och oskicklighet. Då oaktsamhet brukar användas som sammanfattande beteckning på culpösa fall, synes det icke vara lämpligt att, såsom kommittén gjort, samordna oaktsamhet med oförstånd och oskicklighet. I stället synes ordet försummelse, varunder vårdslöshet kan anses inbegripen, kunna användas. Brottets subjektiva sida beskrives därför i departementsförslaget med att åsidosättandet av tjänsteplikten sker av försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Denna beskrivning torde icke utesluta sådana uppsåtliga fel i tjänsten som undantagsvis icke skola bestraffas enligt 1 §.
I straffsatsen har suspension införts som alternativ även för grovt tjänstefel, varjämte, med tanke på sådana fall i vilka tjänstefelet är mycket grovt men befattningen av föga värde för innehavaren, tillagts en möjlighet att ådöma, förutom avsättning eller suspension, även fängelse. Härigenom tillgodoses också den av justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt framförda anmärkningen, att tillämpligt straff eljest skulle saknas för den som ej längre innehade sin befattning.
För kommitténs förslag, att domstolen beträffande ringa fel må utan att ådöma straff förklara att ämbetsmannen förfarit felaktigt, kunna otvivelaktigt vissa skäl anföras. Därigenom skulle tillgodoses det emellanåt föreliggande praktiska behovet av att kunna erhålla ett domstolsavgörande, huruvida en tjänsteåtgärd varit riktig eller oriktig. I rättspraxis har detta behov föranlett domstolarna att i domskälen uttala, att en ämbetsman förfarit felaktigt men att felet icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar; domslutet utmynnar sedan i att talan om ansvar lämnas utan bifall. Det av kommittén föreslagna stadgandet innebär, att domstolens förklaring av detta innehåll skulle flyttas från domskälen till domslutet. Detta skulle medföra, att förklaringen ensam för sig skulle kunna dragas under högre rätts prövning. Emellertid kunna, såsom landsorganisationen och advokatsamfundet framhållit, även skäl mot förslaget anföras. Ett domstolsförfarande, som icke skulle avse frågan om en tjänsteåtgärd är straffbar utan om den i och för sig är oriktig, är icke förutsett i nya rättegångsbalken. Såsom Svea hovrätt påpekat skulle ett sådant stadgande som kommittén föreslagit också nödvändiggöra följdändringar i skadeståndsreglerna. Det har därför synts mig rådligast att icke upptaga frågan till behandling i lag utan liksom hittills överlämna dess lösande åt praxis.
I 8 § av kommittéförslaget upptages ett stadgande för det fall att ämbetsman genom allmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt. Stadgandet innebär – förutom en åtalsregel – att fängelse intill två år må ådömas, oaktat så högt straff eljest ej kunnat följa å brottet. – Enligt 25: 18 i gällande lag skola allmänna brott i ämbetet föranleda straff efter dels annat lagrum än 25 kap., dels ock 25: 16 eller 17. Såsom vid 1 § framhållits skola däremot enligt förslaget bestämmelserna om
