kunna medföra domar å avsättning eller suspension. Det är emellertid att märka, att även andra allmänna brott än sådana som i det särskilda fallet förskylla straffarbete kunna indicera en hög grad av olämplighet för fortsatt tjänsteutövning hos den ämbetsmän som gör sig skyldig till dem. Bötfälles en skollärare för sedlighetssårande beteende eller en taxeringstjänsteman för falskdeklaration, kan det exempelvis vara nödvändigt att den brottslige avlägsnas från tjänsten. Att meddela speciella bestämmelser för alla sådana fall synes knappast möjligt. På grund härav har jag i princip anslutit mig till den av kommittén föreslagna utvidgningen av möjligheten att tillgripa ämbetsstraff vid ämbetsmans allmänna brott. Den nödiga garantien mot missbruk härav synes mig kunna vinnas genom att i anslutning till 6 § såsom närmare förutsättningar för tillämpning av ämbetsstraff, då ämbetsman genom allmänt brott förskyllt fängelse eller böter, uppställa, att ämbetsmannen må dömas till avsättning allenast om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att utöva sin tjänst och till suspension endast såvida han eljest i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av hans befattning bör äga. Genom denna formulering undvikes det i kommittéförslaget använda uttrycket "ovärdig" att utöva tjänsten, vilket kan föra tanken på ett mera abstrakt bedömande; bedömandet bör tydligen i varje särskilt fall ske med hänsyn till beskaffenheten av den befattning varom fråga är. Vidare undanröjes den i några yttranden påtalade formella oegentligheten, att det enligt ordalagen i kommittéförslaget skulle kunna stanna vid suspension oaktat ämbetsmannen visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten.
Det må framhållas, att förevarande paragraf i departementsförslaget är tillämplig jämväl, om någon, efter det han lämnat viss tjänst, dömes till ansvar enligt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket i departementsförslaget och vid tiden för domen innehar annan befattning.
Vad slutligen angår kommitténs förslag om tillgodoräknande av ämbetsstraffet vid utmätandet av det allmänna straffet, har häremot i yttrandena framförts kritik från skilda synpunkter. Å ena sidan har anförts, att ett sådant stadgande skulle innebära en opåkallad privilegiering av ämbetsmän i förhållande till befattningshavare i enskild tjänst, vilka även kunde väntas bliva avskedade till följd av brott. Å andra sidan har anmärkts, att icke blott den som dömdes till avsättning eller suspension utan även ämbetsmän som i anledning av begånget brott frivilligt avginge från sin tjänst borde komma i åtnjutande av avräkning på det allmänna straffet. I anledning härav må framhållas, att den föreslagna lagtexten endast utsäger att den förlust ämbetsmannen lider genom ådömandet av avsättning eller suspension skall beaktas vid bestämmandet av annat straff för brottet och att därvid böter som eljest skolat följa å brottet må bortfalla. Denna formulering lämnar uppenbarligen domstolen stor frihet vid bedömandet vilken reducerande inverkan ämbetsstraffet skall få utöva på det allmänna straffet. Det är sålunda icke nödvändigt, att någon sådan reduktion överhuvud äger rum. Tydligt är också, att domstolen, för den händelse ämbetsmannen före domen
