Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/744

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
334
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

skulle ha frivilligt avgått från sin befattning, är oförhindrad att låta även detta förhållande inverka på straffmätningen. Som skäl för att låta böter bortfalla, då avsättning eller suspension ådömes, må särskilt framhållas, att det ofta måste te sig hårt med en ytterligare ekonomisk belastning för dem, vilkas lön indragits genom suspension eller som helt förlorat sitt hittillsvarande levebröd genom avsättning. Stadgandet om böters bortfallande innebär såtillvida icke heller någon fullständig nyhet i strafflagen, som åtskilliga hithörande fall för närvarande äro att bedöma efter särskilda straffbestämmelser i 25 kap. med böter som lägre och avsättning eller suspension som högre straff i en och samma skala. I betraktande härav har jag icke funnit den nyssnämnda kritiken böra föranleda någon ändring i vad kommittén föreslagit i nu förevarande hänseende. Icke heller synes mig det av kommittén här använda ordet "förlust", såsom i ett yttrande gjorts gällande, kunna missuppfattas som om det skulle avse endast ekonomisk förlust.

I några yttranden har även anmärkts, att det – sammanställt med den sist berörda straffreduceringsregeln – tedde sig oegentligt att det först i paragrafen föreskreves att den som dömdes till straffarbete skulle avsättas. Om avsättningen skulle verka reducerande på det allmänna straffet, kunde det ju tänkas att detta nedsattes till fängelse, varför det skulle vara riktigare att i den tidigare bestämmelsen använda uttrycket "förskyllt straffarbeten Denna anmärkning har jag icke funnit erforderligt att tillmötesgå, enär det knappast lär komma i fråga att, vid tillämpning av allmänt straff, med hänsyn till ämbetsstraffet övergå från straffarbete till fängelse.


8 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i kommittéförslaget. Kommittén har där upptagit ett stadgande, att om en ämbetsman, som dömes till straff efter strafflagen, för gärningen ålagts bestraffning av förvaltningsmyndighet, beslutet därom skall vara förfallet. Vidare har kommittén föreslagit, att om ämbetsmannen jämlikt beslutet varit i mistning av tjänsten, hänsyn därtill må tagas vid bestämmande av det straff, som enligt lag skall följa å brottet, och att, om han vidkänts mistning av lön eller erlagt böter, beloppet skall gå till betalning av ådömda böter eller, såvitt detta ej kan ske, utbetalas till honom.

I motiven till det sålunda föreslagna stadgandet har kommittén till en början framhållit, hurusom för närvarande strafflagens bestämmelser om ämbetsbrott och olika disciplinära ansvarsbestämmelser, vilkas tillämpning ankommer på förvaltningsmyndigheterna, äro självständigt tillämpliga oberoende av varandra. Emellertid framginge tydligt av såväl förarbetena till strafflagen som bestämmelserna om förfarandet vid åläggande av disciplinstraff, att ett tjänstefel principiellt skulle medföra ansvar endast av ettdera slaget. Garantierna härför vore likväl uteslutande av processuell natur och icke uttömmande. I detta avseende förelåge en skillnad allteftersom domstolsförfarande eller disciplinärt förfarande först tillämpades. Därest åtal vid domstol anhängiggjorts först och frågan om ådömande av ämbetsansvar avgjorts i