detta förfarande, måste förvaltningsmyndighet anses förhindrad att ingå i prövning, huruvida samma gärning skulle medföra disciplinärt ansvar. Detta hinder förelåge vare sig domstolens avgörande gällt ämbetsstraffet såsom huvudstraff eller såsom påföljd i samband med ådömande av allmänt straff för brottet. Däremot kunde disciplinär bestraffning ådömas, då domstol väl ådömt allmänt straff men icke ingått i prövning av fråga om tillämpning av ämbetsstraff. Med hänsyn till innehållet i nuvarande 2: 18 förelåge sålunda beträffande brott i allmänhet möjlighet till efterföljande disciplinär bestraffning, dels då brottet icke förskyllt straffarbete och därför överhuvud icke kunnat medföra ämbetsstraff, dels också då straffarbete ådömts men yrkande om ämbetsstraff icke blivit framställt och prövat av domstolen. I dessa fall inträdde emellertid icke någon dubbelbestraffning. Förhållandet vore allenast, att ett allmänt brott, för vilket allmänt straff ådömts, föranledde åläggande av särskilt disciplinstraff på grund av brottets karaktär av klandervärt uppförande eller eljest angrepp på den offentliga tjänstens integritet. Om däremot ett tjänstefel först föranlett disciplinär bestraffning, finge domstol icke desto mindre anses oförhindrad att pröva gärningens brottslighet enligt strafflagen och i överensstämmelse därmed ådöma straff.
Kommittén har därefter uttalat, att kommittén funnit sig icke böra rubba det principiella förhållandet mellan ämbetsstraff enligt strafflagen och bestraffning i disciplinär ordning. Enligt kommittéförslaget skall sålunda vid sammanträffande mellan domstolsförfarande och disciplinärt förfarande dubbelbestraffning vara utesluten, såvida domstolsförfarandet gått förut. Liksom för närvarande skall emellertid, om domstol sakfällt ämbetsman för allmänt brott utan att pröva frågan om ämbetsstraff som påföljd av brottet, förvaltningsmyndighet vara oförhindrad att enligt generella föreskrifter om disciplinär bestraffning för klandervärt uppförande eller dylikt ålägga sådan bestraffning. Då åter sammanträffande uppkommer därigenom att ett tjänstefel först blivit föremål för disciplinär beivran och därefter åtalas vid domstol, skall disciplinförfarandet alltjämt icke utgöra hinder mot att även domstol prövar ansvarsfrågan. Kommittén har härom anfört, att det vore en viktig garanti för rättssäkerheten att domstols bedömande av ett ämbetsbrott icke begränsades av vidtagna disciplinära åtgärder från förvaltningsmyndighets sida. Då kommittén emellertid vidare funnit att den dubbelbestraffning, som därigenom kunde uppkomma, i gällande rätt gjort sig alltmer praktiskt kännbar och enligt förslaget kunde förväntas komma att ytterligare aktualiseras genom utvidgandet av möjligheten att domstolsvägen ådöma ämbetsstraff såsom påföljd av allmänt brott, har kommittén ansett angeläget att förebygga sådan dubbelbestraffning genom den här upptagna föreskriften om återgång av beslut om disciplinär bestraffning för den händelse ämbetsmannen för samma förseelse skulle dömas till straff enligt 25 kap. strafflagen.
I anledning av vad sålunda föreslagits har länsstyrelsen i Uppsala län funnit, att enligt förslaget dubbelbestraffning skulle kunna uppstå i sådana fall,
