stadgandet är, att den som redan bestraffats av administrativ myndighet på lämpligt sätt skall få räkna sig detta till godo, om åtal väckes vid domstol; däremot har man ej velat ge den bestraffade rätt att hos domstol söka omprövning av straffet. Det av kommittén använda uttrycket, att förvaltningsmyndighetens beslut skall vara förfallet, synes emellertid till en början kunna leda till den missuppfattningen, att verkställighet som ägt rum skulle gå åter och alltså exempelvis en person, som blivit avsatt, återinsättas i sin tjänst. Ett sådant radikalt avsteg från vad som nu gäller är jag icke beredd att förorda. Har avsättning enligt förvaltningsmyndighets lagakraftvunna beslut verkställts, synes detta, såsom kommittén också torde ha åsyftat, böra bestå och i sådant fall blir icke 8 § utan 6 § sista stycket i departementsförslaget att tillämpa, Vad angår det fallet att administrativ myndighet ålagt suspension, är kommittéförslaget såtillvida otydligt som det ej ger klart vid handen att domstolen må avstå från att ådöma suspension, om den finner det tidigare suspensionsstraffet tillfyllest. En sådan befogenhet måste emellertid tillerkännas domstolen.
Vad därefter angår det föreslagna stadgandet, att beloppet av disciplinärt innehållen lön eller erlagda böter skall gå till betalning av senare av domstol ådömda böter eller, såvitt det ej kan ske, återbetalas, kan detta stadgande tolkas så, att restitution alltid skulle ske, även i den mån domstolen frikänner eller utmäter lägre straff. Frågan om ersättning åt oskyldigt dömda synes mig emellertid ej lämpligen kunna upptagas i förevarande paragraf, som avser undvikande av dubbelbestraffning. Jag har därför uteslutit nämnda stadgande. Det torde vara tillfyllest, att domstolen må förklara att böter, som eljest skolat ådömas, skola bortfalla, Att detta kan inverka på bötesfördelningen synes mig vara av mindre betydelse.
I kommittéförslaget har det förslagna stadgandet mot dubbelbestraffning inskränkts till det fallet att domstolen ådömer straff enligt strafflagen. Denna begränsning synes emellertid ej sakligt grundad. Motsvarande behov att undvika dubbelbestraffning uppkommer, när domstol skall döma till ansvar jämlikt något lagrum i specialstraffrätten.
Paragrafen synes på grund av det anförda först böra upptaga en regel, att domstol har att taga hänsyn till disciplinär bestraffning vid bestämmande av straff för samma brott. Såvitt angår frihetsstraff, torde detta hänsynstagande, liksom i 7 § sista stycket, böra vara begränsat till straffmätningen inom straffskalan. Däremot böra böter och suspension kunna helt bortfalla, så att domstolen i stället för att ådöma sådant straff blott förklarar redan ådömd disciplinär bestraffning vara tillfyllest. Sist i paragrafen torde böra upptagas stadgande, att verkställighet av disciplinärt straff ej får ske efter det domstols dom i målet vunnit laga kraft. Härav följer, att om det disciplinärt ådömda straffet till äventyrs icke blivit verkställt när domstolen dömer och icke heller kan antagas bliva verkställt innan domstolens dom vinner laga kraft, domstolen självfallet icke må taga hänsyn till disciplinstraffet vid straffmätningen. Utan särskilt stadgande lärer vara tydligt,
22 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80.
