Kommittén har erinrat om att processlagberedningen framlagt förslag till ändrad lydelse av 1934 års lag i vissa delar (SOU 1944: 9 s. 159 och 1944: 10 s. 393). De av processlagberedningen föreslagna ändringarna ha föranletts av att i 17 § promulgationslagen till nya rättegångsbalken såsom en huvudregel upptagits, att talan om förverkande skall riktas mot ägaren av vad som tagits i beslag. Beredningen har emellertid ansett, att i 1934 års lag alltjämt borde finnas möjlighet att förklara egendom förverkad i rättegång mot den som tilltalats för brott mot lagen, även om han ej är egendomens ägare och denne ej instämts. Härvid torde processlagberedningen främst ha åsyftat sådana situationer, då en ertappad ledare eller medlem av viss kår förnekar att han själv är ägare till anträffade vapen och i stället som ägare uppger någon okänd eller flyktad person. De av beredningen föreslagna ändringarna i 1934 års lag, vilka hänföra sig till 6 och 7 §§ däri, avse sålunda att även efter ikraftträdandet av nya rättegångsbalken möjliggöra att det skulle kunna dömas till förverkande av egendom, varom nu är fråga, i mål där ansvarstalan riktas mot annan än egendomens ägare.
Enligt det nu föreliggande förslaget till ändringar i strafflagen ha i 2: 17 upptagits allmänna bestämmelser om förverkande. Första stycket av paragrafen ger bl. a. möjlighet till förverkandeförklaring beträffande egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott, under förutsättning att ägaren förövat gärningen eller medverkat därtill. Enligt andra stycket kan även eljest dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras förverkat. Tydligt är att vid olovlig kårverksamhet vapen, som innehas av kårmedlemmarna, i allmänhet skola kunna förklaras förverkade med stöd av första stycket i den nu återgivna förverkandeparagrafen. Skulle emellertid en kårmedlem icke själv äga hos honom anträffade vapen och dessa icke heller tillhöra någon annan som deltagit i kårverksamheten, kan fråga uppkomma om tillämpning av andra stycket i paragrafen. Det är emellertid att märka, att härför kräves att vapnet på grund av sin särskilda beskaffenhet skall vara ägnat för brottslig användning. Detta får väl anses gälla t. ex. om en kulspruta eller handgranat i privat ägo men däremot icke om ett vanligt skjutvapen. Jag vill emellertid framhålla, att vapenkungörelsen den 22 juni 1934 torde ge möjligheter att komma tillrätta med hithörande fall. Bland annat kan nämnas, att denna kungörelse stadgar ett särskilt förfarande som medför egendomens förverkande i fall, då ett vapens ägare icke är känd eller kan anträffas (23 §).
I betraktande av vad nu anförts synes icke föreligga något behov av särskilda förverkandebestämmelser beträffande vapen som kunna sättas i samband med olovlig kårverksamhet. Icke heller synes det vara erforderligt med processuella särregler för det fall att vapnens ägare icke själv kan instämmas i målet. Jag har alltså funnit mig kunna förorda fullständigt upphävande av 1934 års lag om förbud mot vissa sammanslutningar. Annan utrustning för illegala kårer än vapen och ammunition, som omfattas av vapenkungörelsen, torde icke erbjuda några sådana praktiska problem att särskilda förverkandebestämmelser därom erfordras.
