att sådant forum endast komme att tillämpas i fråga om de självständiga ämbetsbrotten i 25 kap. Då emellertid bestämmelserna om forum privilegiatum i vederbörande instruktioner för närvarande i allmänhet torde gälla generellt för "fel och försummelser i tjänsten", förefölle det ovisst huruvida den berörda inskränkningen av forum privilegiatum verkligen skulle komma till stånd, såvida icke ändring skedde i instruktionerna. Beträffande behovet av följdförfattningar i övrigt har frågan om den nya lagstiftningens inverkan på landsfogdeinstruktionens fördelning av målen mellan landsfogdarna och distriktsåklagarna berörts i det av föreningen Sveriges landsfogdar avgivna yttrandet. Föreningen har i detta hänvisat till att i samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten vissa ändringar företogos i landsfogdeinstruktionen med avseende på distriktsåklagarnas åtalsrätt. Tveksamhet hade emellertid uppstått, huruvida landsfogden eller distriktsåklagaren i första hand skulle åtala grovt bedrägeri medelst förfalskning. Instruktionsändringarna hade även lett till vissa inkonsekvenser. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 oktober 1943 hade föreningen nämnare berört hithörande spörsmål samt bl. a. föreslagit att åtalsrätten för samtliga förfalskningsbrott skulle överflyttas på landsfogde, liksom rätten att åtala bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman, under förutsättning att gärningsmannen vid brottets utförande begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring. Då den nu föreslagna lagstiftningen även torde förutsätta ändringar i landsfogdeinstruktionen, ville föreningen föreslå att av de enligt förslaget i 12 kap. strafflagen upptagna brotten endast grov urkundsförfalskning och penningförfalskning bleve s. k. landsfogdebrott. Samtidigt härmed borde dock stadgas, att grovt bedrägeri, grov förskingring och grov trolöshet mot huvudman skulle åtalas av landsfogde, därest gärningsmannen vid brottets utförande begagnat sig av grov urkundsförfalskning eller vilseledande bokföring. I övrigt hänvisade föreningen till sin förenämnda skrivelse.
Departementschefen.I anledning av vad justitiekanslersämbetet anmärkt må framhållas, att den
omläggning som nu föreslagits i fråga om ämbetsbrottens systematik även
utan ändring av de processuella bestämmelserna synes medföra, att
förskingring, trolöshet eller annan allmän förbrytelse i tjänsten oavsett den
brottsliges tjänsteställning skall upptagas vid vanligt brottmålsforum i
underrätt. En sådan tolkning överensstämmer bäst med ordalagen i 2 kap.
2 § och 3 kap. 3 § nya rättegångsbalken, som omtala hovrätts och högsta
domstolens behörighet att upptaga ämbetsbrott. Endast de självständiga
ämbetsbrotten, för vilka straff stadgas i det nya 25 kap. SL, kunna
nämligen för framtiden anses omfattade av bestämmelserna om forum
privilegiatum för förbrytelser i tjänsten. Om en ämbetsman åtalas för flera brott,
av vilka något skal omedelbart upptagas av högre rätt, må emellertid
enligt 19 kap. 6 § nya rättegångsbalken åtal för samtliga brotten upptagas av
den högre domstolen.
Vad landsfogdeföreningen anfört synes mig vara förtjänt av övervägande.
