så att något straffbart sådant ej kommit till stånd, detta ledde till frihet från straff för försök även för övriga medverkande, medan däremot vid befattning med hjälpmedel för straffrihet fordrades, att den som tagit befattning därmed själv förebyggde den brottsliga användningen därav. Departementschefen har i remissen framhållit att de nya medverkansreglerna innebära, att varje medverkandes straffbarhet bör bedömas fullt självständigt och att i följd därav tillbakaträdande medför straffrihet endast för den tillbakaträdande själv. Samtidigt uttalas emellertid att, om en av flera medverkande föranlett att brott ej fullbordats, i regel jämväl annan medverkande, som därefter frivilligt avstått från utförande av brottet eller medverkan därtill, måste anses ha tillbakaträtt, eftersom i sådan situation oftast utrymme icke finnes för annan form av tillbakaträdande.
Det nu berörda spörsmålet har betydelse ej blott vid tillbakaträdande från försök eller förberedelse utan även vid tillbakaträdande från fullbordat brott, där sådant enligt förslaget kan ske (13 kap. 15 § och 19 kap. 11 §). Enligt lagrådets mening torde de synpunkter, som kommit till uttryck i departementschefens anförande – mot vilket lagrådet ej har någon erinran – föra något längre än som omedelbart framgår av yttrandet. Om den som anlagt en brand frivilligt vill hindra att elden medför skada, men därvid blir förekommen av en utomstående, synes konsekvensen fordra, att han ej blir sämre ställd än om en "medverkande förekommit honom. En sådan uppfattning torde liksom departementschefens vara väl förenlig med de ifrågavarande lagrummens avfattning.
I det remitterade förslaget förekommer på några ställen (2 kap. 18 §, 14
kap. 45 § och 24 kap. 6 §) uttrycket "landsfogden eller, i Stockholm, förste
stadsfiskalen". Genom lagen den 10 juli 1947 (nr 616) om ändring i
rättegångsbalken den 18 juli 1942 har emellertid för dessa befattningshavare
införts den sammanfattande benämningen Statsåklagare. Tydligen bör denna
benämning användas vid ny lagstiftning. Beträffande strafflagen, i vilken
förstnämnda uttryck återfinnes även på andra ställen än de uppräknade,
synes emellertid med genomförandet av den nya terminologien kunna anslå
till slutskedet av lagens omarbetning.
Straffrättskommittén har ansett, att någon ändring av gällande
bestämmelser om forum privilegiatum vid ämbetsbrott ej borde föranledas därav
att dessa bestämmelser erhölle en ändrad innebörd genom den nya
utformningen av straffstadgandena om ämbetsbrott. Enligt kommitténs mening vore
det en fördel att nämnda bestämmelser inskränktes till att gälla blott de
självständiga ämbetsbrotten.
Rörande denna fråga har justitiekanslern anmärkt att, då bestämmelserna om forum privilegiatum i vederbörande instruktioner för närvarande i allmänhet torde gälla generellt för "fel och försummelser i tjänsten", det förefölle ovisst huruvida den berörda inskränkningen av forum privilegiatum verkligen skulle komma till stånd, såvida icke ändring skedde i instruktionerna. Departementschefen har emellertid ansett att den omläggning, som
