I detta sammanhang må anmärkas, att 17 § andra stycket lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken torde bliva att tillämpa även i det fall att innehavare av inteckning, som skall drabbas av förverkande, icke är känd (jfr 16 § andra stycket 1924 års lag, sådan denna lyder enligt lag den 20 december 1946).
Vad härefter angår det fall att någon eljest har särskild rätt till föremål som förklaras förverkat torde väl, såsom i remissen antytts, domstolarna även i saknad av uttrycklig bestämmelse bliva pliktiga att vid prövningen huruvida förverkande skall äga rum beakta deras intressen vilka ha begränsad sakrätt i föremålet. Med hänsyn till den stora vikten av att så verkligen sker synes det likväl vara till fördel om, på sätt kommittén föreslog, domstolarnas nämnda skyldighet omedelbart framgår av lagtexten. Och ett stadgande härutinnan lärer i tydlighetens intresse bliva än mer påkallat, därest vad lagrådet förordat beträffande sjöpanträtter och fartygsinteckningar vinner beaktande. Det hemställes således, att i slutet av första stycket intages föreskrift att, då någon eljest har särskild rätt till föremål som förklaras förverkat och denna finnes böra oaktat förklaringen bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Framhållas bör att, eftersom uttrycket "särskild rätt" kan avse jämväl den rätt en avbetalningssäljare må äga till föremålet, stadgandet kommer att innefatta erinran också om sådant förbehåll som efter vad i det föregående sagts kan ske rörande det fortsatta beståndet av dylik rätt.
Påpekas må att, enär förutsättningarna för förverkande äro annorlunda angivna i 1924 års lag, sådan åtgärd enligt sagda lag torde kunna ske i större utsträckning än som blir möjligt vid brott mot strafflagen. Med hänsyn till förstnämnda brotts särskilda karaktär och det alltjämt trängande behovet att stävja smuggeltrafiken torde denna skillnad vara befogad. Såsom kommittén framhållit, bliva bestämmelserna i första stycket heller icke tillämpliga inom specialstraffrättens område.
Lagrådet:
Det kan ifrågasättas, huruvida det överensstämmer med allmänt språkbruk att åt uttrycket "främja straffbelagd gärning" ge så vid innebörd att det kommer att omfatta själva utförandet av gärningen. I nu gällande 3 kap. 4–6 §§ strafflagen har "främja" tagits i mera inskränkt mening och i varje fall synes det lämpligt att i lagtext använda ordet endast i denna betydelse. På grund härav får lagrådet – med erinran att i den avfattning av 2 kap. 16 § lagrådet under sistnämnda paragraf föreslagit uttrycket "främjande av brott" uteslutits – hemställa, att i första punkten av 2 § ordet "eljest" och som följd därav även ordet "själv" få utgå.
