att i sista stycket orden "för underlåtenhet att avslöja brott eller för underlåten tillsyn" utbytas mot "för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott".
Justitierådet Lawski:
Såsom av 2 kap. 17 § andra stycket framgår kan där avsett föremål förklaras förverkat även om det icke haft samband med något brott. För dylik förklaring blir alltså en föreskrift om att den kan meddelas utan hinder av förbrytarens död utan betydelse. Då emellertid i förevarande paragrafs andra stycke uppställas något strängare förutsättningar för förverkande än enligt förstnämnda stadgande, är den omständigheten att påföljd som där sägs enligt ordalagen omfattas av förevarande paragrafs andra stycke ägnad att åstadkomma oklarhet. Om i enlighet med det sagda detta uttryckligen inskränkes till att avse påföljd, varom i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket sägs, lärer någon tvekan icke kunna råda om att det, i likhet med den föreslagna 19 a §, kommer att avse jämväl föreskrivande av – i stället för förverkande enligt 2 kap. 17 § första stycket – åtgärd till förebyggande av missbruk; härom måste nämligen anses stadgat även i sistnämnda lagrum.
Lagrådet:
För flertalet av de brott som av ämbetsman förövas i ämbetet, eller sådana beträffande vilka i straffskalan ingår avsättning eller suspension, skulle ej kunna tillämpas de regler i 14 § som låta preskriptionstidens längd bero av det för brottet stadgade "högsta" straffet. Redan av denna anledning ha angående nämnda ämbetsbrott erfordrats särskilda bestämmelser om åtalspreskription. Dessa, som återfinnas i 15 §, ha nu tillämpning å samtliga brott av ämbetsman, oavsett om en där given regel i något fall ändå skulle följa av 14 §. I förslaget åter upptagas i förevarande paragraf endast bestämmelser rörande sådana brott mot tjänsteplikten vilka ej äro belagda med svårare allmänt straff än straffarbete i två år. Meningen är naturligen att beträffande andra brott av ämbetsman i ämbetet – både de, vilka behandlas i 25 kap. 1–4 §§, och sådana, som avses i 25 kap. 5 § – preskriptionstiderna skola bestämmas med ledning av föreskrifterna i 14 § och därvid hänsyn tagas till endast det allmänna straff som kan följa å brottet. Denna förslagets ståndpunkt torde böra direkt utsägas. Lagrådet hemställer alltså – under hänvisning till den avfattning som 14 och 15 §§ erhållit genom lagen den 20 december 1946 (nr 856) om ändring i strafflagen – att åt 15 § måtte givas det innehåll att för brott som avses i 25 kap. 1–5 §§ straffet, där brottet ej är belagt med svårare allmänt straff än straffarbete i två år, skall vara förfallet, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal inom fem år,
