första hand utsträckas till sådan personal, som har att i förhållande till allmänheten sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet. Att en viss personkategori i sin yrkesutövning är särskilt utsatt för risken av övergrepp torde däremot knappast vara tillräckligt skäl för skydd enligt förevarande paragraf. För övrigt äro de övergrepp mot biltrafikens personal, som komma i fråga, i allmänhet av allvarlig art, att stränga straff kunna utdömas även om förevarande paragraf ej kan åberopas; det ytterligare straffhot, som paragrafens tillämplighet skulle kunna innebära, lärer vara av ringa betydelse som avhållande faktor.
Skulle emellertid andra stycket anses böra möjliggöra beredande av skydd åt sådan personal som nyss nämnts, får lagrådet påpeka, att uttrycket "befattning" svårligen passar in på alla ifrågavarande fall; sålunda kan en trafikbilägare, som själv tjänstgör som förare, icke sägas vara innehavare av någon befattning.
Lagrådet:
Av skäl som anförts vid 9 kap. 3 § torde även i andra stycket av förevarande paragraf ordet "ärekränkning" böra ersätta uttrycket "missfirmlig gärning".
Regeringsrådet Kuylenstierna:
Medan enligt denna paragraf lämnande, utlovande eller erbjudande av muta m. m. bestraffas såsom bestickning med straffarbete i högst två år, kan straffet för den ämbetsman, som motager mutan, enligt 25 kap. 2 § vid grovt brott bliva, förutom avsättning, straffarbete upp till 6 år. Enligt 25 kap. 10 § kan medverkande i ämbetsbrottet, vilken ej är ämbetsman, ådömas lika högt allmänt straff, under det medverkan till bestickning enligt förevarande paragraf ej kan föranleda högre straff än straffarbete i två år. Det lärer stundom kunna vara tvivelaktigt, om en medverkande, t. ex. den som förmedlar muta, medverkar till bestickningen eller till tagandet av mutan. Den stora olikheten i straffsatser om brottet bedömes enligt ena eller andra paragrafen lärer visserligen stundom utjämnas genom konkurrensreglerna men synes icke i och för sig motiverad. Om en person söker att genom en anhörig till en ämbetsman förmå denne att taga muta men misslyckas, blir den förstnämnde straffbar enligt förevarande paragraf men den anhörige kan straffas för anstiftan enligt 25 kap. 10 §. Omständigheterna lära ej sällan kunna vara sådana, att bestickaren är förtjänt av högre allmänt straff än mottagaren, låt vara att denne är ämbetsman. Man kan måhända göra gällande att straffsatsen enligt nu ifrågavarande paragraf i grova fall är för låg; med denna uppfattning är en höjning av straffmaximum för sådana fall till 4 års straffarbete motiverad. Å andra sidan kan kanske anses att det allmänna straff, som föranledes av att den brottslige handlar under ämbetsansvar, är alltför högt för den som icke är ämbetsman; en sådan mening bör föranleda att i 25 kap. 10 § införes ett straffmaximum av 4 års straffarbete.
