ju, efter det straffriförklaringen vunnit laga kraft, icke kunna betraktas såsom häktade eller fångar. Enligt 54 § sinnessjuklagen är det belagt med straff av böter eller fängelse att förhjälpa eller söka förhjälpa någon att avvika från sinnessjukhus eller från fångvårdsanstalt, där han efter straffriförklaring förvaras för vård; är den intagne farlig för annans personliga säkerhet, kan straffet höjas till straffarbete i högst ett år.
Mot kommittéförslaget föreligger enligt min mening icke någon anledning till erinran. Att även sådant som rymningshjälp åt den som intagits å alkoholistanstalt kriminaliseras synes mig befogat, och det jämväl om frihetsberövandet är grundat på att den intagne frivilligt ingått å anstalten. Och då straffsatsen omfattar även böter, kan vederbörlig hänsyn tagas till arten av det frihetsberövande varom fråga är. Emellertid erfordras, därest detta förslag godtages, att i promulgationsbestämmelserna intages föreskrift om upphävande av 54 § sinnessjuklagen.
Vad angår det remitterade förslaget bör framhållas, att uttrycket "äger vistas på fri fot" näppeligen enligt vanligt språkbruk innefattar vad därmed i förslaget åsyftas. I samtalsspråk torde det vara liktydigt med "ej är berövad friheten" (jfr Svenska akademiens ordbok, F. s. 1240); i lagspråk synes det närmast motsvara "är på fri fot", vilket betyder att ej vara häktad (jfr 24 kap. 21 § nya R.B. samt 19 § 6 och 8 S.P.). Men även om uttrycket skulle kunna betraktas såsom en språklig nybildning är det svårt att uppfatta det såsom remissen avser. Överhuvud synes det föga konsekvent, att av två personer som på alldeles samma sätt äro berövade friheten den ene skall anses äga vistas på fri fot och den andre icke. Detta skulle emellertid med förslagets motivering bliva fallet med sinnessjuka samt med elever å allmän uppfostringsanstalt eller, sedan lagen om tvångsuppfostran helt försatts ur kraft, vid skolor, tillhörande barna- och ungdomsvården. På en och samma anstalt och under alldeles lika förhållanden vårdas sålunda t. ex. farliga kriminalpatienter och andra farliga sinnessjuka. Det synes också svårt att förstå att rymningshjälp åt en ofarlig kriminalpatient skulle kunna straffas med upp till fyra års straffarbete, medan rymningshjälp åt en på samma anstalt som kriminalpatienten förvarad farlig sinnessjuk, som exempelvis intagits efter att före 1943 hava begått ett då ej straffbelagt försök till dråp, ej skulle kunna straffas högre än med straffarbete i ett år. Enligt min mening bör rymningshjälp åts sinnessjuka, som äro intagna för vård, liksom nu behandlas efter enhetliga regler, och om någon generell regel om straff för rymningshjälp ej nu skall meddelas, kan 54 § sinnessjuklagen, beträffande vilken något behov av ändring icke torde hava yppats, bibehållas oförändrad. Även rymningshjälp åt elever vid allmän uppfostringsanstalt eller skola tillhörande barna- och ungdomsvården synes böra behandlas lika, oavsett om eleverna intagits för brott eller icke. I enlighet med det sagda kunde, om kommitténs förslag ej anses böra godtagas, ifrågavarande straffbestämmelse lämpligen få omfatta rymningshjälp åt den som är anhållen, häktad eller fånge eller är intagen å allmän uppfostringsanstalt eller eljest annat än för sjukvård eller skyddsuppfostran berövad friheten. Med en sådan lokution skulle
