Lagrådet:
Då vissa slag av polletter – och bland dem sådana som detta uttryck närmast för tanken på – böra hänföras till värdemärken som avses i 7 §, synes det icke lämpligt att som exempel på urkund av mindre vikt anföra pollett; i stället lärer man kunna nämna kontramärke.
Justitierådet Lawski:
Såsom förutsättning för straffbarhet upptages i förevarande paragraf bland annat att den kriminaliserade åtgärden skall avse urkund varöver den handlande ej äger förfoga. Enligt kommitténs motiv åsyftas härmed närmast att den handlande ej på grund av äganderätt eller dylik materiell rätt är herre över urkunden. De närmare reglerna härom förutsättas givna i processrätten, kontraktsrätten o. s. v. Det framhålles emellertid, att rätt att fritt – utan samtycke av annan intressent, t. ex. motpart i rättegång – förfoga över urkund kan saknas för ägare därav på grund av urkundens betydelse i bevishänseende; och över handelsböcker skall deras ägare icke kunna förfoga med hänsyn till bokföringslagens föreskrifter om skyldighet att bevara dylika böcker.
Den distinktion, som sålunda göres i förslaget, överensstämmer näppeligen med den sedvanliga uppfattningen om innebörden av förfoganderätt. Förfoganderätt över en urkund är icke alltid lika med fri eller obegränsad förfoganderätt över densamma. Om förfoganderätt enligt särskilda lagbestämmelser är underkastad vissa inskränkningar i det allmännas intresse, innebär detta icke en uppdelning av förfoganderätten emellan den eller dem som ha en materiell rätt till urkunden och någon, som representerar det allmännas intresse. Den omständigheten att ägaren av en urkund enligt nya rättegångsbalken är pliktig att vid rättegång på begäran av någon av parterna förete urkunden torde sålunda icke innebära att förfoganderätten ej längre i dess helhet skall tillkomma ägaren. Han är oförhindrad att sälja eller pantsätta urkunden. Och den som driver rörelse lärer icke till någon del kunna anses förlora förfoganderätten över sina handelsböcker på den grund att han är pliktig att bevara dem under viss tid; beträffande handelsböcker bör särskilt uppmärksammas, att det icke finnes någon som jämte ägaren kan utöva förfoganderätt över böckerna. Då även i de nu särskilt berörda fallen en förstöring av urkunden synes böra bedömas såsom förfalskning, synes i fråga om dessa uttrycket "varöver han ej äger förfoga" komma att medföra en icke avsedd begränsning av paragrafens tillämplighetsområde. Denna begränsning kan också medföra, att bestämmelserna rörande undanskaffande av urkund ej bliva konsekventa. Ehuru det sålunda synes ligga i sakens natur att förstörande av urkund, varigenom fara i bevishänseende uppkommer för annan, bör bedömas enligt enhetliga regler, föranleder ifrågavarande begränsning, såsom av departementschefens anförande framgår, att den som förstör en
