förevarande hänseende ganska betydelselös. T. o. m. när positivt oriktig uppgift innefattar mer än ett förnekande kan skillnaden te sig ringa, i det att vad som därutöver tillkommit icke behöver vara annat än sådant som varit oundgängligt för fullföljande av syftet med förnekandet. Vad rätteligen skall hänföras till ett blott förtigande blir desto ovissare då uttrycket såsom i departementsförslaget ställes i direkt motsats till lämnande av osann uppgift. Vidare bör beaktas, att även förtigandet såtillvida städse innefattar ett positivt moment som det genom att vilseleda rörande utsagans bevisvärde kan komma att påverka domstolens uppfattning och därmed målets utgång.
Ytterligare är att märka, att det ofta måste komma att bero av processuella tillfälligheter huruvida någon skall anses ha lämnat positivt oriktig uppgift eller gjort sig skyldig till allenast förtigande. Är processledningen noggrann eller äro partsombuden tillräckligt uppmärksamma, torde redan genom ställandet av helt allmänna frågor åtminstone i flertalet fall möjligheten att anse ett rent förtigande föreligga kunna elimineras. Att i följd av det sagda departementsförslagets regel om straffrihet i den praktiska tillämpningen kan bliva tämligen illusorisk synes desto mera betänkligt som, efter vad förut nämnts, detsamma (alltjämt bortsett från 4 §) – i olikhet med ej blott kommittéförslaget utan ock gällande lag enligt dess tillämpning i praxis – icke medger annat än straffminskning, där gärningen ej kan rubriceras såsom förtigande. I en mängd fall är för övrigt förtigandet endast skenbart, därför att i protokollet ej antecknas att ett vittne uttryckligen angivit sig hava sagt allt som han har sig bekant i saken.
Därest man från dessa utgångspunkter vill i särskilda fall medgiva straffrihet för den som icke begagnar sig av rätten att vägra att uttala sig beträffande viss omständighet utan avgiver oriktig utsaga därom, synes man ej gärna kunna göra straffriheten så vidsträckt att sanningsplikten alltid bortfaller för dem som ha dylik rätt. Tvärtom bör åt lagstiftningen "givas sådant innehåll att den hörde känner sig i första hand manad att använda rätten att vägra. Ä andra slidan måste största hänsyn tagas till att det ibland är omöjligt för honom att använda rätten till vägran utan att ådraga sig eller närstående misstanke för brott. Detta gäller framför allt den som gjort sig skyldig till medverkan till brott och åberopas såsom vittne i mäl om åtal mot annan för just detta brott. Härmed kan jämställas, att :målet rör annan påföljd av brottet, t. ex. ett skadeståndsanspråk som göres gällande utan att tillika föres talan om ansvar. I sådana fall synes straffrihet motiverad, såframt den hörde ej sagt mer än som erfordrats för att fria från misstanken; går han längre, t. ex. genom att söka "kasta misstanke på en oskyldig, bör gärningen ej lämnas strafflös, varemot strafflindring kan vara motiverad. I andra mål kan den som har rätt till vägran ibland utan att göra sig skyldig till brott enligt 13 kap. avgiva en oriktig utsaga rörande det han vill dölja, nämligen om utsagan därutinnan saknar all betydelse för målet. Vanligare är att den hörde utan olägenhet kan vägra att uttala sig; att märka är sålunda att domstolen i allmänhet måste godtaga en av den hörde på ed eller sanningsförsäkran lämnad uppgift att han jämlikt 36 kap. 6 § nya
