rättegångsbalken har rätt till vägran. Skall ej denna rätt bli helt illusorisk, måste nämligen domstolen godtaga den hördes uppgift härom, så snart ej särskild anledning föreligger till antagande att den hörde obehörigen söker undandraga sig att avgiva utsaga. I detta sammanhang må framhållas, att möjligheten att en mera allmänt hållen vägran kan avse att dölja, ej ett brott utan en vanärande handling minskar olägenheterna av att framställa vägran, i all synnerhet som det ej sällan är något för parterna alldeles okänt som den hörde vill dölja. Det sagda hindrar väl ej, att understundom även i annat mål än sådant som angår ansvar för brott eller annan påföljd därav en vägran att yttra sig kan medföra misstanke för brott. En klart avgränsande särregel för fall i vilka straffrihet skulle kunna tänkas är dock svår att finna. Härvidlag kan bl. a. erinras om sådana fall där, såsom i t. ex, de uti N. J. A. I 1916 s. 451 och 1947 s. 140 refererade målen, den hörde redan vid företagandet av den brottsliga handling, som han velat dölja genom sin osanna uppgift, åtminstone haft anledning räkna med att han skulle komma att höras på ed i saken och således den falska utsagan planerats såsom ett led ii det ursprungliga brottsliga förfarandet. Och någon obillighet ligger det näppeligen i att den som i nu avsedda fall genom sitt handlande sätter rättssäkerheten i fara erhåller straff härför, låt vara att straffet med hänsyn till den föreliggande intressekollisionen ofta kan sättas mycket lågt.
Gillas vad ovan förordats, synes följande bliva att iakttaga: l 1 § upptagas paragrafens två första punkter enligt departementsförslaget, därvid emellertid uttrycket "något varom han är pliktig yttra sig" utbytes mot ordet "sanningen". I 2 § bibehålles bestämmelsen i samma paragrafs första punkt enligt departementsförslaget, dock att även här ordet "sanningen" får ersätta uttrycket "något varom han är pliktig yttra sig". Härefter införas i 3 § dels såsom en första punkt föreskrift att, därest i fall som i 1 eller 2 § sägs någon i mål angående ansvar för brott eller annan påföljd därav lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen beträffande omständighet varom han ägt vägra att yttra sig, och gärningen innefattade allenast avvärjande av misstanke mot honom eller någon honom närstående för medverkan till brottet, skall ej till straff dömas, dels såsom en andra punkt stadgande att, där brottet eljest är att anse som ringa, straffet skall vara böter eller fängelse. Vidare upptages i 4 § bestämmelsen i 3 § enligt departementsförslaget, omedelbart följd av en föreskrift innehållande att, om förhållande förelåg som enligt 3 § skulle hava föranlett straffrihet i där avsett fall, straff ej skall ådömas. Slutligen införes i 5 § stadgandet i 4 § enligt departementsförslaget, dock med den redaktionella jämkningen att orden "i något fall" inskjutas mellan "ej " och "till straff" samt att uttrycket "1–3 §§" ändras till "1–4 §§". Omläggningen föranleder naturligen ock omnumrering av 5–15 §§ i departementsförslaget jämte vissa ändringar i förslagets 8 och 14 §§.
Det kan anmärkas, att en reglering av menedsbrottet i enlighet med vad ovan angivits i princip lärer stå nära den utformning hithörande bestämmelser erhållit i dansk och norsk lagstiftning, varifrån stadgandet i 36 kap. 6 § rättegångsbalken synes närmast vara hämtat.
