lämpligen ske på det sätt, att i 5 § upptages ett stadgande att vid där avsedda brott, om skäl därtill äro, suspension eller avsättning kan ådömas tillika med allmänt straff eller ock i stället för böter, samt att 6 § göres tillämplig på dem, som enligt bestämmelserna i 1–5 §§ förskyllt avsättning eller suspension från tjänsten.
Iakttages vad sålunda förordats, torde det icke vara möjligt att i 7 § bibehålla föreskriften att den som för brott, varigenom han ej åsidosatt sin tjänsteplikt, dömes till allenast böter skall kunna dömas till mistning av tjänsten. Skulle sådan påföljd kunna inträda även för brott av mindre allvarlig art, kan ej uteslutas, att vid bedömandet av frågan huruvida påföljden skall ådömas ej blott den felandes genom brottet ådagalagda olämplighet kommer att beaktas.
I enlighet med det sagda förordas, att 7 § göres tillämplig endast i fall då ämbetsmän för brott, varigenom han ej åsidosatt sin tjänsteplikt, dömes till straffarbete eller fängelse, varmed jämlikt 27 § lagen om villkorlig dom sådan dom är likställd.
Av vad här förordats blir en följd att i "dom rörande brott, som begåtts av ämbetsman, i allmänhet kommer att fastslås, om brottet innefattar åsidosättande av tjänsteplikt eller icke. Denna konsekvens innebär enligt min mening i och för sig en fördel; det skulle vara föga tillfredsställande om någon kategori av ämbetsmän skulle genom att detta spörsmål icke berörts i meddelade domar kunna få den oriktiga uppfattningen att de ej handla under ämbetsansvar. Det «må visserligen vara riktigt, som departementschefen framhåller, att det emellanåt kan vara svårt att avgöra huruvida ett allmänt brott skett i eller utom tjänsten och att det därför kan medföra viss praktisk fördel att inrymma dem alla under ett gemensamt stadgande. En sådan fördel bör dock enligt mitt förmenande ej vinnas genom att låta begreppet ämbetsbrott bliva blott en kapitelrubrik utan tydlig motsvarighet i lagtexten.
I detta sammanhang är att erinra om att 25 kap. i framtiden skall vara tillämpligt å präst och att enligt 8 § i den nu gällande lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. präst kan dömas till avsättning eller suspension, om han för brott utom ämbetet dömes till böter och brottet är sådant att "därigenom hans prästerliga anseende fläckas eller spilles. I och för sig synes anledning saknas att i princip behandla präst på annat sätt än ämbetsmän i allmänhet. Däremot måste ifrågasättas, om man ej bör ålägga ämbetsmän i särskilt ömtålig ställning såsom en tjänsteplikt att uppträda på ett värdigt sätt även då de ej äro i tjänsteutövning (jfr 17 § polisreglementet för riket).
Vad lagrådets övriga ledamöter anfört rörande tillägg av ett nytt stycke till 6 § och ändrad formulering av inledningen till 7 § biträder jag, "dock att såsom följd av vad jag ovan yttrat hänvisningen i nämnda inledning bör avse ej 1–4 §§ utan 1–5 §§.
Den disposition av kapitlets bestämmelser, som erhålles om den nu ifrågasatta ordningen i huvudsak följes, synes i och för sig innebära fördelar l förhållande till departementsförslaget. 25 kap. handlar om ämbetsbrott, och dess mening lärer vara att såsom sådana skola betraktas ej blott de s. k.
