tillämpningen, särskilt när det gällde att fastställa vad som utgjorde grov kränkning av andras människovärde. Även kriminalpolisintendenten i Stockholm har ansett, att det föreslagna stadgandet genom sin obestämdhet icke på ett tillfredsställande sätt droge upp gränsen mellan bruk och missbruk av tryckfriheten. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i fråga om uttrycket "människovärde" anfört, att lagtextens innebörd i denna del icke kunde förstås utan tillgång till och studium av motiven, något som icke kunde anses förenligt med god lagstiftning. Därest emellertid förslaget upphöjdes till lag och ordet "människovärde" därvid tilldelades den betydelse som promemorian avsåge, kunde enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas huruvida lagen komme att medföra tillräcklig effekt. Det torde nämligen kunna befaras, att den antisemitiska propagandan i så fall komme att mindre beröra judarnas konstitutiva egenskaper än deras påstådda amoraliska handlingar i vinningssyfte, exempelvis genom drivande av propaganda för vanföreställningen om judarnas ansvar för krig och andra världsolyckor. Med hänsyn härtill skulle det vara en fördel om den i viss mån oriktiga och därigenom vilseledande beteckningen "andras människovärde" i lagtexten utbyttes mot vad i verkligheten därmed avsåges eller "viss medborgargrupp". Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anmärkt, att den i förslaget givna formuleringen av straffbestämmelsen endast torde hindra särskilt anstötliga former av den antisemitiska propaganda, som aktualiserat frågan om det utökade straffskyddet, men däremot icke en antisemitisk propaganda i och för sig. Advokatsamfundet har uttalat:
Vad som menas med att grovt kränka en människas "människovärde"
kan vara föremål för mycket delade meningar. Samfundet har i olika
sammanhang, bl. a. i sitt yttrande över straffrättskommitténs betänkande med
förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, starkt reagerat
mot tendensen att genom vaga och oklara brottsbeskrivningar söka
tillgodose intresset av att allt som är "straffvärt" verkligen blir bestraffat. Att
dylika brottsbeskrivningar innebära risk för godtycke och rättsosäkerhet är
nämligen enligt samfundets mening ovedersägligt.
Med anledning av att i motiveringen till det föreslagna stadgandet bl. a.
hänvisas till en från Sverige utgående antisemitisk propaganda som ådragit
vårt land en pinsam uppmärksamhet i stora delar av den civiliserade
världen, har länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit, att i det avsedda
fallet tillvägagångssättet torde vara att här i landet tryckta skrifter genom
posten spredes direkt till adressater i andra länder. Det torde enligt
länsstyrelsens mening knappast vara klart, att enligt allmänna rättsregler
förfarandet skulle anses straffbart i Sverige. Det kunde väl även ifrågasättas,
huruvida icke den "allmänna anstöt", som omtalades i lagförslaget, där
måste förutses ha inträffat i Sverige, eftersom svenska strafflagen väl icke
avsåge att skydda utomlands boende personer för där begångna anstötliga
handlingar. T. f. landsfogden i Malmöhus län åter har förmenat att
stadgandet till undvikande av vissa källor till förvecklingar borde begränsas till
att avse fall, ägnade att väcka allmän anstöt inom landet.
