En ojämnhet i förslaget har straffrättskommittén funnit vara att endast framställningar i skrift och bild omfattas därav och icke jämväl muntliga framställningar. Om kränkning av människovärdet skulle straffbeläggas i 18: 13 strafflagen, syntes tillräckliga skäl icke föreligga att i detta avseende göra någon skillnad i förhållande till vad paragrafen även för framtiden är avsedd att innehålla om sårande av tukt och sedlighet. Samma anmärkning har framställts även av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt och Göta hovrätt.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har, i anslutning till den av länsstyrelsen framförda kritiken mot det föreslagna stadgandets avfattning, vidare uttalat:
Ett korrektiv mot missbruk skulle vidare kunna införas genom föreskrift,
att brott mot denna bestämmelse icke får åtalas av annan än av
justitiekanslern. Ifrågavarande brott torde väl huvudsakligen komma att beivras
som tryckfrihetsbrott och därest jämväl de hithörande brott, som icke
utföras med användande av tryckt skrift, få beivras endast av justitiekanslern,
skulle överensstämmelse uppnås med de regler, som i fråga om åtals
anhängiggörande och utförande föreskrivits såväl i gällande
tryckfrihetsförordning som i förefintligt förslag till ny tryckfrihetsförordning.
Slutligen ha åtskilliga remissinstanser understrukit, att det framlagda
förslaget enligt motiven endast får anses som ett provisorium i avbidan på
strafflagens fortsatta revision. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
ha sålunda tillstyrkt det föreslagna stadgandet under uttrycklig hänvisning
till denna dess provisoriska karaktär.
Departementschefen. Av den i lagstiftningsfrågan förebragta utredningen
liksom av innehållet i det stora flertalet remissyttranden framgår tydligt,
att ett påtagligt behov av lagstiftningsmaktens ingripande mot den
antisemitiska propagandan i vårt land för närvarande föreligger. Alldeles
särskilt har detta behov aktualiserats genom de tryckta propagandaskrifter
som i stor omfattning från Sverige spridas till främmande länder och där
ådraga oss pinsam uppmärksamhet. Det enda stadgande varigenom en
dylik propaganda medelst tryckta skrifter för närvarande kan beivras är,
såsom i det föregående omtalats, tryckfrihetsförordningen § 3 12:o. I det nu
framlagda förslaget till ny tryckfrihetsförordning återfinnes emellertid icke
någon motsvarighet till detta stadgande, i det att förslaget icke upptar några
andra tryckfrihetsbrott än sådana som angivas genom hänvisningar till
brottsbeskrivningar i strafflagen. Därest något straffbud mot
hetspropaganda icke först införes i strafflagen, skulle det sålunda icke bliva möjligt att
enligt tryckfrihetsförordningen beivra sådan propaganda genom tryckt
skrift. Eftersom vidare förslaget till ny tryckfrihetsförordning, som är av
grundlags natur, kan väntas bliva förelagt 1948 och 1949 års riksdagar,
skulle – därest förslaget antages utan någon däri tillagd hänvisning till
ett stadgande om straff för hetspropaganda i strafflagen – därefter icke
kunna i tryckfrihetsförordningen införas någon bestämmelse i ämnet
