Kungl. Maj:t proposition nr 58. 27 det täcker dock en andlig realitet av stor kraft och betydelse. Så snart tillfälle därtill yppar sig, kommer driften att själv äga och själv bruka jord att spränga den kollektivism, varom det här är fråga, och skapa en återgång till sådana livs- och verksamhetsformer, som hos vårt folk äro psykologiskt betingade. Även om föreningen ej helt vill utesluta möjligheten av att en av nödtvång framdriven kollektivism kan ha ett visst värde, nämligen däri att den kan tänkas möjliggöra tillskapandet av jordbruk av bärkraftig storlek, som i framtiden under ändrade förhållanden eventuellt åter kunna bliva föremål för enskild äganderätt, hyser föreningen dock starka betänkligheter mot den föreslagna nya brukningsformen. En av anledningarna till att småjordbruk ej bära sig är, att dessa ofta ej fullt kunna utnyttja ägarens arbetskraft. En sammanslagning av dylika småställen i sambruksföreningens form innebär uppenbarligen ingen lösning av frågan, därest de förutvarande ägarna skola ägna sin arbetskraft åt det gemensamma jordbruket. Med ökad areal följer ökade möjligheter till maskinanvändning och därmed minskat behov av arbetskraft. Jordbrukskommitténs förslag syftar i detta hänseende till betydligt mer rationella resultat. Föreningen yttrar vidare. Som enda skäl för införandet av samjordbruk kan föreningen tänka sig önskemålet att bereda dugliga och lämpliga lantarbetare möjlighet att försöka sig som företagare på jordbruksdriftens område. Lika väl sfom man ordnar småställen åt dessa, kan man bereda dem tillfälle att gemensamt driva jordbruk på en större areal. Ehuru med största tvekan vill föreningen sålunda ej helt avstyrka anordnandet av sambruksföreningar för gemensam jordbruksdrift. Jämväl lantbrulrsstyrelsen ställer sig "mycket tvieiksam beträffande lämpligheten av att i vårt land bedriva jordbruk i kollektiv driftsform men vill dock icke motsätta sig att väl planlagda försök i begränsad omfattning göras. Verksamheten måste därvid grundas på fullt frivilliga åtaganden och någon stimulans för bildande av samjordbruk genom särskilt gynnsamma villkor borde ej givas. Sftyr=elsen utvecklar sin ståndpunkt på följande sätt. Självbestämmanderätten i sambruksföreningarna blir högst skenbar. Arbetspliktens fullgörande ger föreningsmedlemmarna en ställning, som i realiteten närmast sammanfaller med lönearbetarens. Arbetsledningen, låt vara majoritetsvald av medlemmarna, bestämmer sålunda tid, plats och art m. ni. för medleimimarnas|arbetsinsatser. Huruvida denna ordning kan sägas bevara den fria bondeklassens ställning måste därför starkt ifrågasättas. Enligt styrelsens uppfattning blir så icke fallet. Någon uppgift för bevarande av en fri bondeklass synas sambruksföreningarna därför icke kunna få. Däremot kunna de tänkas få betydelse för jordbruksarbetare, som vilja bliva egna företagare. – De utomlands vunna erfarenheterna om kollektivjordbruk kunna näppeligen vara vägledande. Något bevisvärde i ena eller andra riktningen kan heller icke tillmätas tidigare gjorda svenska försök. – – Många svårigheter måste ovillkorligen möta vid en kollektiv driftsf0Im inom jordbruket. De varierande arbetsuppgifterna samt dessas större eller mindre lockelse ur bekvämlighets- eller trevnadssynpunkt m. m. torde latt föranleda motsättningar. som kunna menligt påverka samarbetsviljaii. sarskilt när den första entusiasmen lagt sig. Om än samjordbruket teoretiskt kan synas lockande och iiiidaiiiålsiciiligt, torde det i praktiken vara svart att genom föra.
