propositionen till 1910 års riksdag, i utskottsutlåtanden eller riksdagsdebatter finna någon avsikt att genom preventivlagen lägga hinder i vägen vare sig för den medicinska undervisningen i ämnet eller för det allmänna upplysningsarbetet beträffande könssjukdomarnas smittfarlighet och sätten att förekomma smittöverföring genom könsumgänge. Medicinska fakulteten i Uppsala har förklarat sig icke finna preventivlagen i dess nuvarande avfattning lägga hinder i vägen för en auktoritativ upplysningsverksamhet i fråga om könssjukdomarna och medlen för dessas bekämpande, däri inbegripna sädana medel, som jämväl kunna hava antikonceptionell verkan. Liknande uttalanden hava gjorts av juridiska fakulteten i Uppsala, majoriteten inom juridiska fakulteten i Lund samt Karolinska institutets lärarkollegium. Dä i vissa av dessa yttranden i allt fall förordats en ändring av preventivlagen, har detta skett uteslutande ur synpunkten av det önskvärda däri, att den ä vissa håll förefintliga, om ock i sak ogrundade tvekan rörande lagens rätta tolkning måtte helt undanröjas.
I det medicinalstyrelsens utlåtande bilagda yttrandet av dåvarande medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd hovrättsrådet Anders Renström anförde denne i förevarande ämne bland annat: Därest efter vederbörande prövning av alla på frågan inverkande omständigheter skulle befinnas önskvärt, att det upplysningsarbete, som i 1918 års lag åsyftades, jämväl i större eller mindre utsträckning komme att omfatta de mekaniskt verkande skyddsmedlen mot smitta, syntes det på goda grunder kunna antagas, att en upplysningsverksamhet av den auktoritativa art, varom här vore fråga, skulle kunna så anordnas, att den ej behövde medföra allmän fara för andras förförelse. I den män upplysningsarbetet komme att baseras å föreläsningsverksamhet, komme ju dessa föreläsningar, vartill naturligtvis endast vuxna personer finge tillträde, att hållas av fullt kompetenta och i sin verksamhet av staten kontrollerade personer; och då huvudvikten helt naturligt skulle läggas å undervisningen om könssjukdomarnas natur, deras svårartade följder och stora smittfarlighet, skulle en dylik verksamhet knappast kunna befaras bliva ägnad att befordra sedeslöshet. Vad beträffar eventuella skrifter och flygblad kunde väl även distributionen av dessa anordnas så, att möjligaste garanti vunnes mot att desamma bleve tillgängliga för en alltför omogen och okritisk publik. Vare sig upplysningsarbetet emellertid bedreves muntligt eller genom spridande av skrifter, vore det uppenbarligen av synnerlig vikt, att undervisningen vad innehållet beträffade toge största hänsyn till särskilda lokala förhållanden. Behovet av ingående kunskap om skyddsmedel mot smitta av könssjukdomar vore ju icke tillnärmelsevis detsamma för landsbygden som för orter med talrik och i bostadshänseende sammanträngd befolkning, där frekvensen av könssjukdomar vore ojämförligt större. Att dessa och liknande synpunkter bleve av vederbörande vid upplysningsarbetets ordnande fullt beaktade, vore ju självfallet. Det måste därför antagas, att upplysningsverksamheten i all den utsträckning, som efter vederbörandes beprövande kunde finnas önskvärd för vinnandet av det i 27 § av omförmälda lag åsyftade ändamålet, skulle kunna bedrivas utan att råka i konflikt med bestämmelserna i 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.
Med sistberörda yttrande må jämföras vad i det i remissprotokollet omförmälda, den 9 mars 1921 av tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet anföres rörande åtgärder för spridande av kunskap om medel, som stå till buds för att hindra överförande av venerisk smitta, ävensom skolöverstyrelsens efter samråd med medicinalstyrelsen över samma betänkande avgivna utlåtande.
Den uppfattning rörande preventivlagens ställning i förhållande till en å förevarande område önskvärd upplysningsverksamhet, som i Renströms yttrande kommit till uttryck, delas av lagrådet. En upplysningsverksamhet — omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende — vilken i allvarlig och värdig form och med beaktande av de i Renströms yttrande samt i sistberörda betänkande och utlåtande angivna synpunkterna från auktoritativt håll kommer till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar, lärer icke kunna anses medföra någon »allmär? fara för andras förförelse» och således icke heller komma i strid med preventivlagen. Med hänsyn
