till denna lagrådets åsikt och då å andra sidan den föreslagna lagändringen, såsom lämnande fältet öppet även för en icke auktoritativ och måhända till syfte och form tvivelaktig upplysningsverksamhet å ifrågavarande område, i enlighet med vad redan ovan framhållits, kan befaras medföra risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt bland ungdomen, anser sig lagrådet böra avstyrka vidtagandet av nämnda lagändring.
I det föregående hava endast berörts två förefintliga möjligheter: bibehållande av preventivlagen oförändrad och den lösning av frågan, som innefattas i det remitterade förslaget. Även en tredje möjlighet har ju under förarbetena ifrågasatts, nämligen en sådan omformulering av preventivlagens bestämmelser, att därigenom från lagens tillämplighet uttryckligen undantoges den enligt 27 § i 1918 års lag anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten. Lagrådet har tagit även denna möjlighet under övervägande men funnit hinder ur lagteknisk synpunkt möta för en omformulering i dylik riktning.
Innan detta ärende slutligen prövats av Kungl. Maj:t, hemställdes vid 1927 års riksdag i motioner av herrar Nothin och Sandler (1: 1) samt av herr Engberg (II: 6), att riksdagen måtte antaga det förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen, som framkommit inom justitiedepartementet. Första lagutskottet avstyrkte i yttrande (nr 26) motionerna. Till grund för sin hemställan yttrade utskottet följande:
Utskottet får till en början fästa uppmärksamheten därå, att förevarande lagförslag visserligen utgör resultatet av en inom justitiedepartementet i anledning av riksdagens skrivelse den 7 mars 1923 verkställd utredning men att förslaget, enligt vad utskottet inhämtat, icke varit föremål för Kungl. Maj:ts handläggning, sedan Kungl. Maj:t den 11 december 1925 beslöt inhämta lagrådets yttrande över förslaget. De erinringar, som lagrådet framställt, hava sålunda icke blivit av Kungl. Maj:t prövade, och Kungl. Maj:t har icke tagit slutlig ställning till riksdagens berörda skrivelse.
Syftet med det nu motionsvis framförda lagförslaget anges vara att bereda säkerhet för att en allvarlig och även till formen oantastlig upplysningsverksamhet rörande vissa mekaniskt verkande preventivföremäls betydelse såsom profylaktiskt medel mot de smittsamma könssjukdomarna icke skall falla under preventivlagens straff hot. Rörande lämpligheten att ur denna synpunkt vidtaga ändring i preventivlagen yppade sig vid behandlingen av förutnämnda motioner i ämnet såväl år 1922 som år 1923 olika meningar inom utskottet.
Utskottsmajoriteten framhöll sålunda — efter en erinran, att Konungen enligt 27 § i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar förordnar om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap om medel, som stä till buds för att hindra smittas överförande, samt att en förutsättning för denna upplysningsverksamhets bedrivande givelvis vore, att det nu i 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen stadgade förbudet mot preventivmedlens offentliga förordande och beskrivande icke lade hinder i vägen för densamma —• bland annat följande: Uppenbart torde vara, att dylikt hinder icke föreläge, därest upplysningsverksamheten avsåge spridande av kunskap rörande vissa desinfekterande medel och metoder. Dessa torde nämligen icke kunna anses såsom »föremål» i lagens mening. Vida svårare ställde sig däremot spörsmålets besvarande, därest fråga vore om vissa mekaniskt verkande medel. Jämväl en värdig, från allt osedligt syfte fri framställning, varigenom dylika medel rekommenderades eller anvisning meddelades om sättet för deras begagnande, torde måhända icke under alla förhållanden kunna undgå att enligt ifrågavarande lagrum drabbas av ansvar. Även om denna fara vid en riktig lagtolkning icke skulle föreligga, kunde dock straffbudets tillvaro avskräcka från bedrivandet av en allmännyttig upplysningsverksamhet på detta område. Det hade i sådant avseende från läkarhåll anförts, att straffbestämmelsens förefintlighet och svårigheten att bestämma dess räckvidd hos personer, som haft för avsikt att på olika sätt verka för en vidgad kännedom om den personliga profylaxen, framkallat tvekan om de tilltänkta åtgärdernas tillåtlighet
