Sida:SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
37*

utlåtande ävensom första lagutskottets uttalande i frågan åren 1927, 1929, 1930 och 1933 syntes oförtydbart utmärka, att farhågorna för att preventivlagen skulle lägga hinder i vägen för lojal upplysningsverksamhet icke äro berättigade.

Utskottet vill för sin del framhålla, att, när preventivlagen på senare tid varit föremål för behandling, inom utskottet rått enighet därom att å ena sidan en ansvarskännande och lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen icke borde hindras eller hämmas under det å andra sidan fritt spelrum icke borde lämnas åt en av vinningslystnad eller andra illojala grunder förestavad propaganda för användandet av preventivmedel. Trots denna enighet i sak hava meningarna om lämpligheten av ändring i den nuvarande lagstiftningen skarpt brutit sig. Det har sålunda å ena sidan ansetts att önskemålet att främja den lojala upplysningsverksamheten krävde bifall till de väckta förslagen. Å andra sidan har däremot starkt betonats att dessa förslag, till vilka även propositionen nära ansluter sig, skulle leda till ett lössläppande av den propaganda, som enligt vad nyss nämnts funnits icke önskvärd.

Det synes utskottet med hänsyn till de gemensamma utgångspunkterna för de olika ställningstagandena till ändringsförslagen ligga nära till hands att söka utröna huruvida icke möjlighet finnes att åstadkomma en lagstiftning som tillgodoser de framförda ändringsyrkandena utan att lämna rum för de farhågor som ansetts förenade därmed.

I sitt förenämnda utlåtande år 1926 hade även lagrådet upptagit en dylik tankegång i det lagrådet funnit sig böra pröva möjligheten av en sådan omformulering av preventivlagen att från dess tillämplighet uttryckligen undantoges den enligt 27 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten. Lagrådet anförde visserligen i utlåtandet att ur lagteknisk synpunkt hinder mötte för en omformulering av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen i dylik riktning. Det torde emellertid kunna antagas att de lagtekniska svårigheterna för en lagstiftning — som på samma gång den ger sin sanktion åt den lojala upplysningsverksamheten fortfarande inrymmer erforderliga medel för ingripande mot propaganda i vinningslystet syfte och andra icke önskvärda former av verksamhet för spridning av preventivmedel — skulle väsentligt minskas om de erforderliga bestämmelserna infördes i en särskild lag.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att propositionen icke måtte av riksdagen bifallas, samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de av utskottet angivna grunder samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad reservation av herrar Åkerman och Larson i Lerdala, fru Östlund samt herrar Olsson i Mellerud och Berg, i vilken hemställdes att riksdagen måtte antaga 1925 års lagförslag, vilket ju även motionsvis framförts vid 1934 års riksdag.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som i skrivelse (nr 193) till Konungen — med tillkännagivande att ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen icke kunnat av riksdagen bifallas — anhöll att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de av första lagutskottet i utlåtande angivna grunder samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan föranleda.

1934 års sakkunnigutredning. Den 11 maj 1934 beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga att inom departementet biträda med av riksdagen begärd utredning rörande revision av 18 kap. 13 § strafflagen. Med stöd av detta beslut tillkallades generaldirektören Nils Hellström, ordförande, samt överläkaren docenten Karl Marcus och ledamoten av riksdagens andra kammare juris doktorn Karl Hillgård. I beslut den 24 september samma år föreskrev Kungl. Maj:t tillika, att de sakkunniga skulle avgiva