sitt förslag efter samråd med en denna dag tillsatt kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till lagstiftning om rätt i vissa fall till avbrytande av havandeskap
m. m. Den 13 december 1934 avlämnade de sakkunniga utredning angående revision av 18 kap. 13 § strafflagen (stat. off. utr. 1934: 50). Utredningen innefattar jämte motiv utkast till lag om preventivmedel och lag om fosterfördrivande medel samt till ändrad lydelse av § 3, 13 :o av tryckfrihetsförordningen. Efter omnämnande av den nuvarande lagstiftningens tillkomst samt en i anslutning till de direktiv, som lämnats de sakkunniga, angiven begränsning av utredningens omfattning gåvo de sakkunniga en redogörelse för den nuvarande handeln med preventiva medel. I denna redogörelse, som i huvudsakliga delar återgives i bilaga 2 om handeln med preventiva medel, framhöllo de sakkunniga de allmänt kända förhållandena, att för närvarande en livlig handel med preventivmedel bedrives i vårt land samt att utbjudandet av preventivmedel i stor omfattning sker bland annat genom annonsering i pressen. Såsom olägenheter förbundna med den nuvarande organisationen av handeln med preventivmedel påpekade de sakkunniga bland annat de ofta oskäliga prisen, de stundom dåliga kvaliteterna och de någon gång anstötliga former, vari utbjudandet och handeln med preventivmedel försiggå.
De sakkunniga övergingo därefter till att giva sin principiella inställning till preventivfrågan och anslöto sig därvid i första hand till medicinalstyrelsens framhållande av de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse för bekämpande av de smittsamma könssjukdomarna. De sakkunniga ansågo sig emellertid icke helt kunna förbigå frågan om preventivmedlens betydelse såsom medel att förebygga befruktning. Beträffande sistnämnda fråga om preventivmedlens berättigande med hänsyn till deras antikonceptionella verkan inskränkte sig de sakkunniga — med förbigående av frågan om den normala födelsekontrollen inom äktenskapen — att angiva vissa särskilda fall, i vilka användande av preventivmedel i nämnda syfte måste anses i högre grad berättigat. De sakkunniga erinrade i detta samband, att enligt lagen den 18 maj 1934 om sterilisering av vissa sinnessjuka eller andra som lida av rubbad själsverksamhet sådan sterilisering bland annat kunde ske, om det med skäl kunde antagas att någon genom arvsanlag skulle överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet å avkomlingar, och anmärkte, att i andra fall, då en make led av sjukdom, det kunde vara uppenbart, att sterilisering skulle utgöra en onödig och alltför ingripande åtgärd. De sakkunniga ansågo, att i fall av sjukdom, som på grund av arvsanlag eller genom smitta kunde överföras på fostret eller det nyfödda barnet, användande av preventivmedel i antikonceptionellt syfte måste betraktas såsom en ovillkorlig plikt. Likaså ansågo de sakkunniga det vara obestridligt, att preventivmedel hade en berättigad användning när hustruns krafter på grund av upprepade barnsbörder eller eljest vore nedsatta och fullkomlig avhållsamhet icke vore praktiskt genomförbar, och jämväl i övrigt då svårigheter uppstode att försörja ett större antal barn eller då omtanken om familjens välfärd eljest fordrade det.
De sakkunniga sade sig därvid närmast hava avsett preventivmedlens användning inom äktenskap för att förhindra befruktning. Vad angår utomäktenskapliga förbindelser synas de sakkunniga blott hava haft i tankarna sådana förbindelser av detta slag, som kunde bedömas såsom »flyktiga och tillfälliga könsförbindelser». De sakkunniga ansågo sig icke kunna förbise, att sådana förbindelser vore talrika och att de sålunda vore ett faktum, som man hade att räkna med. Det syntes på denna grund de sakkunniga vara att betrakta såsom en icke obetydlig fördel, att medel funnes, som utgjorde ett åtminstone något så när effektivt skydd ej blott mot smitta utan även mot befruktning. Det kunde icke bestridas, att det i
