Sida:SOU 1944 69.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

317

Mened.

13: 1

När en ed, såsom fallet är exempelvis med vittnesed, enligt sin avfattning innebär ett löfte att omtala vad man vet i det ifrågavarande avseendet, är ett förtigande av något sådant rätteligen att fatta som en osann uppgift. Däri torde ligga förklaringen till att i SL 13: 1 icke uttryckligen nämnes förtigande, ehuru lagrummet, såsom för övrigt framgår av SL 13: 4, måste anses omfatta även detta. Emellertid har det synts kommittén angeläget att i lagtexten med klara ord anges omfånget av den straffrättsligt sanktionerade sanningsplikten. I paragrafen har därför med osann uppgift jämställts förtigande av sanningen. Detta får uppenbarligen icke förstås så, som skulle menedsansvar kunna inträda för den som öppet förklarar att han icke vill yttra sig i visst hänseende. Ett sådant tillvägagångssätt är icke ägnat att vilseleda och faller därför utom ramen för förevarande kapitel. Mot vittne som undandrager sig att vittna äger domstolen inskrida med vite eller fängelse enligt processrättsliga regler.

Menedsansvaret omfattar ej blott utsagor om inträffade händelser och omständigheterna därvid utan även utsagor t. ex. om erfarenhetssatser och vetenskapliga rön och om deras tillämplighet på det föreliggande fallet, såvitt utsagan är av sådan beskaffenhet att den kan sägas vara osann. En sakkunnig, som under ed betygar exempelvis att likstelhet plågar inställa sig viss tid efter dödens inträde eller att en dödad med hänsyn till likstelheten måste ha varit död minst så eller så länge, kan därför vara att fälla för mened, om hans utsaga strider mot vad som är för vetenskapen känt om likstelhetens inträde. Detsamma gäller en sakkunnig, som under ed lämnar oriktig uppgift om priserna på konstmarknaden.

Kravet att en utsaga för att kunna föranleda menedsansvar skall vara objektivt osann överensstämmer med den ståndpunkt, som svensk rätt av gammalt intagit. I vissa länder, däribland England, fordras blott, att utsagan subjektivt sett är osann; den som mot sin övertygelse råkar meddela sanningen blir att straffa för mened. Att övergå till denna ståndpunkt och sålunda straffbelägga s. k. subjektiv mened har kommittén emellertid icke ansett påkallat. För svensk rättsuppfattning skulle det säkerligen vara stötande, om straff skulle utkrävas i ett fall sådant som det anförda, i vilket den effekt som lagen avser att motverka icke uppkommit. Det synes i fråga om mened lika litet som beträffande andra brott böra vara tillräckligt för straffbarhet, att den tilltalade trott sig åstadkomma en brottslig effekt. Även om det för svensk rätt traditionella kravet på att utsagan skall vara objektivt osann fasthålles, inträder för övrigt ansvar i åtskilliga fall, där det faktum som det gäller att styrka är förhanden. Ty om ett vittne mot rätta förhållandet säger sig ha iakttagit en händelse, får han anses hava begått mened, även om händelsen faktiskt skulle ha inträffat. En annan sak är att i sådant fall torde föreligga förutsättningar för tillämpning av den föreslagna 4 §.

Mened är icke fullbordad, såsnart en oriktig uppgift blivit lämnad. Det bör fordras, att uppgiftslämnaren avslutat sin berättelse i dess helhet. Om uppgiftslämnaren rättar sin utsaga innan detta skett, går han fri från straff. Enligt kommitténs uppfattning bör ett vittnesförhör ej anses avslutat. förrän det