Sida:Stolthet och fördom.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8

besparade mig det deltagande, jag kunde ha känt för er vid ett avböjande svar, om ni hade uppfört er på ett mera gentlemanlikt sätt.

Hon såg, hur han ryckte till därvid, men han sade ingenting, och hon fortsatte:

— Ni kunde inte ha erbjudit mig er hand på något sådant sätt, att det hade frestat mig att antaga ert anbud.

Återigen var hans förvåning ögonskenlig, och han såg på henne med ett uttryck på en gång av misstro och förödmjukelse. Hon fortfor:

— Från första början, jag kan nästan säga från första ögonblicket av min bekantskap med er gav ert sätt mig ett livligt intryck av er förmätenhet, er inbilskhet och ert själviska förakt för andras känslor och lade grunden till det ogillande, som genom sedan inträffade tilldragelser utvecklats till en outrotlig motvilja, och jag hade icke känt er en månad, förrän jag kände, att ni var den sista man i världen, som jag någonsin kunde förmås att gifta mig med.

— Ni har talat alldeles tillräckligt, min fröken. Jag förstår fullkomligt era känslor, och jag måste nu endast blygas för mina egna. Förlåt mig, att jag upptagit så mycket av er tid och tillåt mig att hjärtligen tillönska er god hälsa och lycka.

Med dessa ord lämnade han hastigt rummet och Elisabet hörde honom i nästa ögonblick öppna förstugudörren och bege sig av.

Hon befann sig nu i ett pinsamt upprört tillstånd. Hon visste icke, hur hon skulle kunna hålla sig uppe,