re spår än honans. Dessutom om Elghanen sprungit i skog, synas ofta här och der trädqvistarne öfver spåren, af hornen skadade och brutna. Genom skall och med jagtlappar kunna äfven Elgar jagas; de skola ock med eldar kunna hållas inom skallet; men vid dess afdrifvande går Elgen igenom då ringen blir liten, så framt icke manskapet är tätt uppstäldt, och jagttygen behöfva ändå ofta vara 3dubbla. Nordamerikanerne fånga Elgar på skall. De drifva djuren till stranden af någon ström eller sjö, uti hvilken båtar med bågskyttar ligga fördolde; desse döda de simmande Elgarne med pilar, kastspjut och klubbor. Man fångar äfven Elgen i fallgropar, genom giller och med starka snaror liksom Lapparne fånga vilda Renar. Köttet är på olika årstider olika välsmakligt. Fullväxta Elghanar äro bäst kort före brunsttiden eller i Augusti; under brunsten smakar och luktar köttet som af Bock och är knappt ätligt. Honorna böra fällas i Oktober då de äro fetast och smakligast. Kalfvarne äro bäst i Juni Juli och Aug. De som äro 2 år gamla äro sämst från Dec. till Maj.
På många ställen har man försökt att med Elgen öka husdjurens antal. Det är ej heller så svårt att uppföda Elgkalfvar och att få dem tama. Du späda kalfvarne må bäst af Getmjölk eller Komjölk med Asplöfs dekokt uppblandad. Med tillräcklig föda af tjenliga trädslag, samt nog vatten hvari Djuret får bada och svalka sig om sommaren, torde det lätt kunna bibehållas vid lif i tamdt tillstånd; af för mycken omalen säd och hö, samt hetta om sommaren, dö Elgkalfvarne i förtid. (Jfr. Stockh. Veckobl. 1759. n:o 10 &c). Men som Elgen hvarken äger Oxens eller Hästens styrka och härdighet, torde det ock knappast löna mödan att göra Elgen till husdjur. Likväl om det vore möjligt, hvarpå jag tviflar, att genom parning med Oxens art frambringa en batard art, som förenade egenskaper af båda, skulle deraf kunna bli ett nyttigt djur. Lättare torde arten kunna förändras genom parning med Ren eller Hjort. Hr. Is. af Darelli har uppfödt späda nyfödda Elgkalfvar, hane och hona, och funnit dem redan första året sig så tillgifna som hundar, lätta att tämja, men ganska besvärliga och kostsamma att uppföda. Då de voro 5—6 dar gamla, började de redan tugga löf och växter, och efter 14 dar åto de Elggräs, Hyperik, Ärtskidor m. m. samt idislade. Hankalfven växte på denna tid 4½
