Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
92
BINNIKEMASK.

af densamma. Och att storleken icke beror af dens ålder som hyser masken, derom vittna mjölklam, hos hvilka ganska stora redan funnits. Det är också sannolikt, att ibland det ansenliga antal som Intestinal-maskarne utgöra, deras lifslängd är i något lika förhållande med deras ägares.

Vi ha förut sagt, att Binnikemasken var icke mindre bekant i de äldsta tiderne än nu. Också hafva locala omständigheter ibland bidragit till dess ryktbarhet. Plinius omtalar folket i Egypten, Arabien, Syrien och Cilicien såsom mest deraf besvärade, och Hasselqvist, 17 sekler senare, besannar att tre fjerdedelar af Cairos invånare röna samma olägenhet. Om vissa trakter i Holland säges detsamma. Af de två arter som äro menniskoslägtets egne, är säkert T. Solium allmännast i Sverige, England, Italien och Wien; hvaremot T. lata är mera gängse i Schweiz, Ryssland och Frankrike.

Öfverallt der de gifvit sin närvaro tillkänna, har man tillagt dem egenskap af de mest illgörande varelser, i anledning af de krämpor, hvilka man förmodat af dem härröra. Vid anförandet tillförene af deras naturliga ursprung, ha vi yttrat en olika tanka. Gränserna för denna Afhandling tillåta icke nu vidare än upprepandet af de från Binnikemasken förmenta elaka tillfälligheter. Att han likväl kan ägas och stundom ovetterligen äges, utan någon dess åverkan, torde icke motsägas. Emedlertid, utom de så kallade vanliga fastän osäkra tecken för maskar, af stor mage, blekt ansigte, blå ring kring ögonen, utvidgade pupiller, kliande näsa, oren tunga, elak andedrägt, dräglande, obehaglig känning af viss njuten föda, och lisa deremot af annan, häftiga knip, grumlig, tjock och hvitaktig urin, har man äfven såsom verkningar af Binnikemask anmärkt en oordentlig matlystnad, dåningar, svindel, convulsioner, fallandesot, Viti dans och andra nerfkrämpor jemte afmagrande och Tvinsjuka. Dessutom tilläggas vissa egna förhållanden såsom, vid stolgång eller kräkningar eller äfven nysning, en våglik rörelse i underlifvet, åtföljd af kyla derstädes och öfver ryggen, eller en föreställning som vore ett band spändt under magen, ifrån den högra till venstra sidan, stundom med så mycken känslolöshet i hela venstra delen, att äfven ristning med hvassa instrumenter ej märkes, utan endast några droppar svart blod utkomma ur såret, som också snart läkes[1] Andre åter

  1. A. Lengsfeld Beschr. d. Bandwürmer &c. Wien 1794.