Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/453

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 449 —

blef han icke. Columbus, Frese, Spegel, kommo efter; men mästare var igen mer, än Stjernhjelm. Han framstår alltid såsom Svenska skaldekonstens fader, ehvad man derom må säga, och hvem man eljest ville lemna denna heder. I allo är han deraf förtjent; och det är en besynnerlig fördom, att man velat gå honom förbi, — en man, hvilken, om han utomlands haft sin vagga, ofelbarligen skulle kommit i besittning af ett stort rykte.

Stjernhjelmska diktkonstens verksamhet upphörde, när Dalin kom till styret. Man ansåg det påbegynta för ovärdigt att fullföljas, och man började derföre å nyo, liksom intet föregående varit. Dalin, med de Franska mästarne för ögonen, ville i Svenska vitterheten åstadkomma en omskapning, och verkställde en sådan, ehuru icke uti allt till fördel för sitt land. Språket renade och städade han; men han gick i mönstringen nog strängt till väga. Emedlertid har han, i egenskap af prosaisk stylist, ett fräjdadt och välförtjent namn. Hans poetiska förmåga var väl ej jemngod; ickedessmindre kom han att, jemväl i skaldekonsten, vinna inflytelse, vida utöfver måttet af hans gåfvor.

Efter Dalin uppträdde Fru Nordenflycht, Creutz och Gyllenborg. Dessa voro de enda skalder af större värde, hvilka föregingo Gustafs tid, och af hvilka de tvenne sistnämde äfven prydde denna.

Sv. Akad. Handl. fr. 1796. 12 Del.31