Med dån kring jordens rymd, rest folken — omstjelpt throner;
Det var ej känslans verk — ej philosophens skuld:
Din känsla slumrade; men, sansad snart och huld,
Hon hof sitt väktarljud; mildt saktade sig stormen,
Elastiskt återtog det slappa hjertat formen;
Och villans röjda svek, och brottets väckta blygd,
Gaf menskotanken ljus, och menskohjertat dygd.
Så följ, du känslans makt! följ, skyddande och trogen,
En slägt, för himlar gjord, ej än för himlar mogen!
Kring dödlighetens rymd bär dina milda bud!
Din röst är äfvenväl en häroldsröst från Gud.
«Kan väl (så talar du), kan krälaren i sanden
Olympens höjder nå? En främling der i landen,
Vill masken menniskan beskrifva, djerf och svag,
För alla varelser en ren och allmän lag?
Välan! hon tälje då, med hvilka bättre dygder,
Hvad nya ljus hon kom igen till våra bygder! —
Den dygd som öfvades, det kunskapsljus som vans,
Hvad äro de? om ej en återbruten glans
Utaf en skön natur i sköna menskosjälar, —
Som, matt i töcknarna kring lägre sinnens trälar,
I tankens irrgång matt, föll värmande och mild
I hvarje menlöst bröst, och tryckte der sin bild.
Väl står på berget der ett kunskapsträd, som nickar
Med klar Hesperisk frukt mot dina lystna blickar:
Sök ej med hugstort vett och tankdrygt öfverdåd,
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/72
Den här sidan har korrekturlästs
— 68 —
