Att hopa i din famn dess eviga förråd!
För tankans Briaré bevakad och förbuden,
Dess frukt mot jorden sänks, åt hjertat villigt bjuden;
Och Cythereas Son bröt af en gyllne gren
Och synade, med den, Tenarn och Elysén[1]
Den oskuldsfulla själ, af Huldgudinnor buren,
I lifvets morgonstund, till dygden och naturen;
Som, mera trygg än djerf, och mera god än lärd,
Och af det ädla ledd, och af det sköna närd,
Med kärleksöppet bröst och hofsam sinnesställning
Har samvetet till ljus, till lag, och vedergällning:
Hon kan ej tveka om sitt stora ändamål,
Ej äflas till ett ljus, som ej dess öga tål,
Ett ljus, som ändå skeft ledsagar hennes öden,
Och slocknar för en flägt — och tändes först i döden.
Fast hon ej verldars gång och väsens mål förstod,
Hon känner inom sig, att Skaparen är god,
Och menskan säll i dygd, och väljande i handling,
Och segrande i hopp, på öde och förvandling:
Och då, till jordens väl, sitt hjertas skärf hon skänkt,
Sin tankes till dess ljus; men mera gjort än tänkt,
Men andras sällhet haft till villkor för sin egen:
Mot lifvets dolda gräns med lugn hon nalkar stegen,
Och flyr, ett tröttadt barn, i famnen af sin far, —
Der slöjan faller ner, och sanningen står bar.»
- ↑ Se 6:te Bok. Eneid.
