Af Kung och Fosterland din fader eller du
Må ske! förtjente dem: men ej din son ännu.
Förtjensten ärfves ej: då först blir den hans egen,
När han, med samma nit, går fram de samma stegen
Till ärans helgedom, i ärefulla värf,
Och offrar der sin gärd, och lägger der sin skärf,
För Fosterlandets Far, bland Fosterlandets Söner,
På nyttans altare, som medborgsandan kröner.
Då skall han, sjelfkrafd, nå den företrädesrätt,
Som egnades hans dygd långt mera än hans ätt.
Nu fatte han i tid — och fatte djupt, den läran:
Att börden slumpens är, och blott personens äran!
Nu lyde han i tid de bud naturen gaf,
Och vörde bondens svett, och vörde ålderns staf,
Och bryte uslingen det sparda aftonbrödet!
Bland dessa bygdens barn med mindre gunst af ödet,
Med samma känslospråk och menskorätt som han,
Han vare en kamrat, och ej en öfverman!
Med deras härdighet, och deras färg på kinden,
Han tåle sommarns sol, han trotse vintervinden!
Än täflande i språng kring blommornas emalj,
Än öfver drifvors bädd i yrande batalj,
De yfverborna små, förföljande, förföljda,
Och ömsom utaf snö och ömsom rosor höljda,
Må sorglöst stoja fram, vid nejdens återdån —
Skam honom som blir sist! fast frälseherrens son:
Då segrarn hissas skall än högst på blomsterstacken,
Än dragas i triumf på kälken uppför backen.
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/81
Den här sidan har korrekturlästs
— 77 —
