Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/82

— 78 —

Må intet maktspråk nå till denna glada spher!
Der lyckan, än ej blind, ännu förtjenstens är.
En gång, ur glädjens krets i högre hvirflar dragen
(Der hon, med sluten syn, ej följer denna lagen),
Förtärd och stjernbeprydd, han tör i minnet än
Uppkalla dessa dar, och önska dem igen.
Väl honom dock, dit han i ädla värf är gången!
Han har ett vidsträckt fält, att lyckliggöra mången,
Der, till sitt hjertas pris, trots tacklöshetens rön,
Han skördar ock ibland välsignelsernas lön.
Väl honom! då en gång hans stilla afton skymmer,
Han vända kan i ro, från mödor och bekymmer,
Tillbaka till det folk, hvars vän och bror han var,
Och samma kärlek få, som deras vän och far!
 — — — — — — — — — — —
 — — — — — — — — — — —

Jag sjöng, med olärd röst, hur första barna-våren
I öm föräldravård bemannades mot åren;
Hur ömsom mildhetens och ömsom agans hand
Gaf sedekänslan lif, och viljans sjelfsvåld band.
Men förrn min sångmö fram i nya scener stiger,
Ack! förrn hon — dömd, och fälld — kanske för evigt tiger:
Ett ömt, ett vigtigt ord, till hvarje moder sagdt,
Mitt hjerta önskar än på hennes hjerta lagdt.
Jag ville lägga fram, i trogen undervisning,
Hur hon, förutan hjelp af klyfvande bevisning,
Må lyfta barnets själ, på känslans vingar helst,