Sida:Svenska Folktyper (Lundborg 1919).pdf/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


7
ORIENTERANDE ÖVERSIKT
 En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 10 i filen Svenska Folktyper (Lundborg 1919).pdf.
Bildtext: Fig. 1.
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 10 i filen Svenska Folktyper (Lundborg 1919).pdf.
Bildtext: Fig. 2.
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 10 i filen Svenska Folktyper (Lundborg 1919).pdf.
Bildtext: Fig. 3.

begåvade, företagsamma och livskraftiga folk, dels åter andra, som äro svaga, tröga och föga livsdugliga, med ett ord utdöende sådana. Det förekommer en hel serie nyanser mellan dessa båda poler.

Intet folk förblir oföränderligt detsamma under tidernas lopp, det utvecklas och förädlas eller går tillbaka och urartar. Historien ger oss många exempel härpå. En rad faktorer medverkar härtill. En bland de allra viktigaste, som i nutiden gör sig mycket starkt gällande på grund av massemigration, industri, handel, krig o. d., är den hejdlösa blodblandningen folken och raserna emellan. Denna blodblandning har ej blott utpräglade biologiska, utan också kulturella verkningar.

Det svenska folket är av naturen mera gynnat än de flesta andra. Kulturen står högt, folkmaterialet är gott, det germanska (nordiska) inslaget är starkare än i något annat land. Vi kunna ej vara nog tacksamma för dessa fördelar — de hjälpa oss att bättre stå emot påfrestningar av såväl inre som yttre art.

Följande element utgöra huvudraserna i den svenska folkstocken.

Den germanska (nordiska) eller rent svenska rasen bildar själva stommen. Den är högvuxen och fysiskt kraftig, huvud och ansikte äro långsträckta, hyn ljus och rödlett, håret blont och ögonen blå eller grå. Näsan kort och rak. Fig. 1–3 visa oss några ganska rena svenska typer: en sörmländsk bonde (fig. 2), en Flodakulla i Dalarna (fig. 1) och Jenny Lind (fig. 3), en ädel representant för den nordiska stammen.

Efterföljande karta och tabeller, hämtade ur Retzius’ och Fürsts ståtliga arbete: Anthropologia suecica, äro avsedda att förtydliga den olika fördelningen av den rena svenska typen inom Sverige. Som kriterium härpå ha dessa båda forskare upptagit följande antropologiska karaktärer: långskallighet (äkta dolichocephali med skallindex intill 75[1]), reslig kroppsbyggnad (170 cm. och däröver för

  1. ↑ Den svenska forskaren Anders Retzius införde i antropologien, som är vetenskapen om människan och människoraserna, indexberäkningen. Med index menas ett tal, varigenom den relativa storleken av en dimension i förhållande till en annan uttryckes.

    Skallens längd-bredd-index, som anses vara ett viktigt rasmärke, beräknas sålunda på följande sätt:

    största bredden på skallen gånger 100största längden på skallen

    De tal man får genom dylik division variera oftast mellan 70—75—80—85. Högre och lägre tal erhållas mera sällan.

    Man brukar efter de olika indextalen indela skallarna på följande sätt:

    1. äkta långskallar (dolichocephaler) med indextal lägre än 75.
    2. mellanskallar (mesocephaler) » » mellan 75—80.
    3. kortskallar (brachocephaler) » » över 80.

    Icke så sällan räknas lång- och mellanskallar till en grupp, som då med ett gemensamt namn kallas långskallighet (dolichocephali). Gränstalet utgör 80, som förut nämnts.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svenska_Folktyper_(Lundborg_1919).pdf/10&oldid=539682”