Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

44

III.

Säg mig, Damon, sad’ Lysandra,
Du min ömhets enda mål,
Kan ditt hjerta sig förändra?
Säg hvad prof din kärlek tål?
Skall han tynas utaf plågor
Och af hårdhet se sitt slut? —
Nej, sad’ Damon, stängda lågor
Bryta mera häftigt ut.

Än om jag din ro förvillar,
Alltid stridig i beslut,
Nu föraktar, åter gillar,
Byter sinne hvar minut;
Aldrig ense med dig tycker,
Ömsar seder, smak och ro? —
Nej, sad’ Damon, dessa nycker
Jaga ledsna’n från vårt bo.

Än om mig den yran fattar,
Att jag svartsjuk, rörd och tvär,
Dig med ständig klagan mattar,
Spöke ser, der intet är;
Kan mitt sinnes storm ej styra,
Väcker alla stunder krig? —
Nej, sad’ Damon, denna yra
Vittnar, att du älskar mig.
 
Än om Lisis en gång vinner
Och för sina plågors längd,
När han mig ej väpnad finner,
Får en blick med ömhet mängd?
Oförtänkt kan kärlek råda,
Hemligt öfvar den sin makt! —
Nej, sad’ Damon, denna våda
Sätter hjertat mer på vakt.

Än när sig min vår förbyter,
Rosen bleknar, liljan flyr,
När den eld i ögat tryter,
Som dig roar och dig bryr?