Kärlek plär med skönhet vandra,
Tjusas af dess ljufva röst! -
Nej, sad’ Damon, min Lisandra
Segrar äfven i sin höst.
Hvad kan då min sällhet röra?
Damons eld ej ändring får,
Den skall all min lycka göra,
Den på tid och skiften rår.
Tryggt jag kan min frihet våga,
Äkta bojor taga an! —
Nej, sad’ Damon, all min låga
Slocknar, om jag blir din man.
Apollo och Dafne.
Öfversättning.
Kärlek sjelf har sökt beskrifva
Dafne och dess olyckslopp;
Jag vill det i dagen gifva,
Att vår samtid rörd må blifva
Och till tårar väckas opp.
Dafne var båd’ öm och fager
Och Apollo likaså:
Kärlek snart en gnista tager
Af den eld, som alla drager,
Tänder upp dem begge två.
Dafne tycks i början tvika,
Ser med rodnad guden an:
Han vill nalkas, hon vill vika,
Månn’ hon skyndar sig tillika?
Kärlek svarar: hon ej kan.
Guden ej det dröjsmål lastar,
Fiksamt efter henne far;
Än hon flyr och än hon rastar:
Blygseln uppå flykten hastar,
Åtrån håller henne qvar.
