Det, som är särskildt karaktäristiskt för Lodbrokssagan, synes mig vara, att hjälten för att skydda sig ikläder sig ludna byxor, och det var denna egendomliga utrustning, som gaf honom namnet Lodbrok. Men om den värkliga anledningen till anläggandet af denna kostym får man knappast någon upplysning. I sagan, både den isländska och den danska, säges han för öfrigt hafva icke blott benen, utan äfven öfverkroppen skyddad genom en luden djurhud, och den omständigheten, att hans fiende är en orm, kan näppeligen motivera denna rustning, ty sagans väldiga jätteormar tänktes ju, såsom afbildningar visa, i stånd att anfalla såväl den kämpandes öfverkropp som hans ben. Hade han emellertid i den ursprungliga sagoversionen varit helt och hållet klädd i djurhud — såsom t. ex. Frode och Alf —, kan man ej förstå, hvarför just han skulle erhålla namnet »ludenbyxa». Detta namn synes mig därför alludera på någon på Saxos och Ragnarssagans tid förglömd episod.[1] Måhända har sagan i sin äldre form äfven i en annan punkt skilt sig från de nu bevarade versionerna. Det odjur, mot hvilket en hjälte af denna art kämpar, är antingen en orm eller en drake, någon gång också ett annat mer eller mindre fabulöst vidunder, och en ändring af odjurets zoologiska bestämningar kan därför åtminstone ganska lätt tänkas, utan att detta innebär någon förändring af sagans karaktär.
Jag vill nu fästa uppmärksamheten på en bild, som, åtminstone sannolikt, återger centralepisoden i sagan. På Öland anträffades 1870 fyra bronsplåtar, hvilka nu förvaras i Statens Historiska Museum. De å dem förekommande bilderna återgifvas här såsom nr. 1—4 (se Månadsbladet 1872 nr. 6.). Alla fyra, åtminstone 1, 2 och 3, synas mig afgjordt återgifva episoder ur forntidens heroiska saga och skildra strider med fantastiska odjur. Särskildt egendomlig är nr. 1. Vi se här ett dylikt fantasidjur, som om halsen bär en kedja, i hvilken en med yxa beväpnad man fattat tag. Men det egendomliga ligger i mannens klädsel. På hufvudet har han möjligen en hjälm, ehuru den primitive konstnären äfven kan tänkas blott hafva velat återgifva själfva ansiktet. Öfverkroppen
- ↑ Såsom en — naturligen fullkomligt lös — gissning kan ju tänkas, att hjälten var osårbar utom på någon punkt af benen, hvilka således behöfde skyddas. Ett dylikt motiv återfinnes ju hos Sigurd Fafnesbane, hvars enda sårbara punkt var ett ställe mellan axlarna, och hos Akhilleus, hvars sårbara punkt var hälen.
