Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
150
SUNE AMBROSIANI.

och bland hvilket åtskilliga bitar ha förarbetats så, att man torde vara i sin rätt att tro, att det suttit i en högkyrka.

Utan att ämna ingå på några försök att konstruera upp virkets användning och plats i takkonstruktionen, vill jag här lemna en beskrifning af de olika bjelkarnes hufvudtyper. Åtskilliga bjelkar på norra sidoskeppet, hvilka hvila på yttermuren och i hål i tegelmuren och således ligga ofvan hvalfven, bära spår af att de förarbetats för användning på en annan plats. De äro olika långa, den längsta nu omkr. 5 m., och flera äro tvärt afskurna i båda ändarne. I allmänhet synes deras groflek vara omkring 16,5 × 14 cm., hvilket är dimensionerna på den här afbildade. Bjelkarnes ena sida är enkelt profilerad, den motstående sidan bär grunda men breda inhuggningar. Den förra är då väl afsedd att synas, den senare att bära en beklädnad af bräder. På en af bjelkarne var också den gamla änden i behåll. Fig. 3 visar dess utseende.

Dels i den påbyggda delen af tornet och dels i den resning, som byggts för klockorna, och till hvilken otvifvelaktigt material delvis hemtats från den nämnda torndelens virke, finnes minst 7 långa, grofva bjelkar med en mindre fals i två motstående sidor (fig. 4); på båda ligger falsen nära den slätbuggna sidan. Åtminstone två af dessa bjelkar äro qvar i det läge, de fingo, då de här vid tornets byggande inlades. Hvarken dessa eller än mindre de öfriga hafva på sin nuvarande plats bruk för falsarne. Bjelkarnes ändar äro oåtkomliga. — På en sådan bjelke, som nu ligger mellan tornets