II. Teglets första uppträdande i Mälardalen.
Bondkyrkans äldsta tillbyggnad af
tegel.
I hela Norden var under kristendomens första tider trä och naturlig sten i bruk till kyrkobyggnader. Inom stora områden var det emellertid mycket ondt om lätthandterligt material, och man sökte derför, då man ville uppföra varaktigare byggnader af sten, ofta långväga ifrån skaffa sig lämpligt byggnadsmaterial. För sådana trakter blef naturligtvis kännedomen af teglet af oerhörd betydelse, och man kan också se, att i områden med brist på godt byggnadsmaterial teglet snabbt fyllde alla behof af sådant, så att naturlig sten endast kom till användning i finare detaljer. Så skedde det i södra Östersjöområdet och i Mälardalen.
Hvar teglets hemland är och hur dess spridning förmedlats till södra Östersjöområdet, äro frågor, hvarom man ännu icke enats.
För vårt ändamål torde det dock vara tillräckligt, om vi kunna påvisa våra monuments förhållande till detta områdes, och således lemna vi här de mer aflägsna frågorna å sido.
I Danmark har den äldre tegelarkitekturen sedan länge systematiskt undersökts af prof. I. B. Löffler, och han har icke blott uppställt en relativ kronologi för de vigtigaste af de äldre byggnaderna, utan också begränsat deras plats inom den absoluta kronologien till 1100-talets senare hälft.[1] Befinnes då tegelarkitekturen i Mälardalen till sina äldsta delar vara konstruktivt och dekorativt öfverensstämmande med en viss typ i södra Östersjöområdet, så torde vi deraf få en vigtig utgångspunkt för den äldsta uppsvenska tegelarkitekturens datering.
Emellertid, innan jag öfvergår till att göra en dylik sammanställning, måste jag redogöra för en del termer, som jag ämnar använda, eftersom en viss vacklan med afseende på deras användande i allmänhet råder.[2] Först skiljer jag då mellan medeltidsförband och renässans- eller modernt förband. Vid det förra förekomma både löpare och bindare i alla skift, vid det senare är
