Sedan domkapitel efter 1248 upprättats i Upsala, inrättades flere kanonikat under senare delen af 1200-talet. Bland de trenne, som archidiakonen sedermera erkebiskop Fulco, den svenska kyrkans mest energiske och betydande personlighet på denna tid, af sina egna tillgångar upprättade, är också S. Trinitatis eller det sjette. Det är uppkalladt efter trefaldighetskyrkan och inkomsterna från denna jemte åtskilligt annat var anslaget åt dess innehafvare. I registrum ecclesiæ upsaliensis finnas under årens lopp dessa kaniker allt ifrån början till mot medeltidens allra sista år införda.[1] Denna namnserie har egentligen för oss sitt största intresse deri, att den visar, att Bondkyrkan hela medeltiden igenom var prebendeförsamling till en af kanikerna, och att det således är en myt från senare tid, att Bondkyrkan skulle varit ens någon tid använd till domkyrka.
I de latinska urkunderna benämnes kyrkan regelbundet ecclesia S. Trinitatis. När framdeles svenska språket blir vanligare i de offentliga handlingarne, möter oss också snart dess ännu mest vanliga svenska namn: så i ett dombref af 1409, så i Olaus Petri krönika, och 1600-tals författarne med sitt nyklassiska latin försumma ej heller att anföra detta kyrkans då vanliga svenska namn. Det är således på gammal häfd vi stödt oss, då vi fortfarande talat om Bondkyrkan i Upsala.[2]
⁎
Uppslaget till föreliggande arbete gafs hösten 1898 genom upptäckten af, att Bondkyrkan egde ett torn, som en gång afslutats med ett tinnkrön. Denna observation kom lyckligtvis att meddelas prof. Axel Erdmann, hvilken allt ifrån den dagen med aldrig svikande välvilja och intresse befordrat den då af honom uppkastade planen att få Upsala äldsta kyrka på ett vetenskapligt sätt publicerad. För detta önskar jag här att å arkitekt Berlins och egna vägnar till honom framföra vårt tack.
