Om fynden af romerska silfvermynt i Norden.
Af
Oscar Almgren.
Att romerska silfvermynt, s. k. denarer, hufvudsakligen från 1
och 2 århundradena eft. Kr. i stort antal hittas ända häruppe i de
skandinaviska länderna, är ett faktum som sedan gammalt ådragit
sig uppmärksamhet. Vår tids systematiska fornforskning har egnat
denna företeelse ett närmare studium, i första rummet genom att
upprätta fullständig statistik öfver fynden. Professor Montelius
beskref i sin 1869 utgifna gradualafhandling Från jernåldern alla
då kända denarfynd från Danmark, Sverige och Norge. I Aarbøger
for nordisk Oldkyndighed 1894 har museumsinspektör P. Hauberg
i Köpenhamn fullföljt denna fyndförteckning t. o. m. år 1893[1].
Man har således en fast grund för en diskussion om den egentliga
innebörden af denna intressanta företeelse: när och på hvilket sätt
ha mynten kommit hit? Denna fråga är nemligen ej så enkel, som
man skulle tro; det svar, som förefaller naturligast, har visat sig
stå i strid med en del märkliga förhållanden, som komma i dagen
vid ett närmare studium af dessa fynd. Då frågan hör till de mera
allmänt intressanta inom vår förhistoria och ej på länge varit
behandlad i den svenska litteraturen, torde en redogörelse för
densamma i denna tidskrift vara på sin plats.
Först då till statistiken! 1893 kände man från de tre skandinaviska länderna 5537 denarer ur 115 olika fynd. Sedan dess
- ↑ Ett redan hos Hauberg upptaget större fynd, som 1893 anträffades vid Robbedale på Bornholm, är nu utförligt beskrifvet i Aarbøger 1900, s. 92.
