omfattar mynt från endast en kortare tidsrymd, utan att så godt som alla de kejsare, hvilkas mynt något allmännare pläga förekomma i Norden, äro representerade äfven i det enskilda fyndet och det i ungefär samma proportion som i totalsumman. Och så är förhållandet med alla de större fynden.
Af särskildt intresse för frågan är att ta i betraktande det yngsta myntet i hvarje fynd. Äfven om man går så långt ned som till fynd med blott 5 bestämbara mynt, så finner man att intet enda slutar med Hadrianus, Trajanus eller någon ännu tidigare kejsare och endast ett af de allra minsta (Hauberg n:r 48: 5 mynt) med Antoninus Pius, som dock i hela myntsumman är representerad med en så väldig siffra. Deremot sluta ej mindre än 13 fynd med Marcus Aurelius (Hauberg 2, 19, 50, 51, 53—58, 63, 64, 114), lika många med Commodus (H. 29, 30, 65—74 samt det nya fyndet från Ejmunds), 1 med Manlia Scantilla (H. 75) och 11 med Septimius Severus eller Clodius Albinus (H. 3, 22, 31, 32, 76—81 samt Robbenarfvefyndet). Slutligen ha vi fem fynd, der det yngsta myntet är ett af de sällsynta från 200-talet; 2 af dessa fynd sluta med Macrinus (H. 4, 5), 1 med Heliogabalus (H. 21) och 2 med Alexander Severus (H. 39, 82).
Inom de sydligare delarne af det gamla fria Germanien, der dylika denarfynd i stor mängd förekomma i Elbe- Oder- och Weichselområdena, är förhållandet uppenbarligen alldeles likartadt. Visserligen ha vi ingen fullständig statistik för denarfynden från dessa trakter, men alla tillgängliga uppgifter peka i denna rigtning. Frånsedt ett fynd, som i hela sin sammansättning intar en särställning, och till hvilket vi nedan återkomma, så slutar äfven här ett enda fynd (föröfrigt ofullständigt kändt) med Antoninus Pius, alla andra med senare kejsare. Dessa förhållanden betyda naturligtvis, att de stora massorna af denarer icke kommit i jorden på germanskt område förrän under och efter M. Aurelii tid. Man kan då ha full rätt att fråga sig: hafva mynten ens kommit in på germanskt område före denna tid?
Denna fråga blir, synes det mig, på ett afgörande sätt besvarad genom en undersökning af de fynd från det germanska området (mest graffynd), der romerska mynt,[1] vanligen enstaka, förekomma tillsammans med andra fornsaker. Sådana fornsakstyper, som måste
- ↑ Ofta äfven bronsmynt, särskildt i Ostpreussen.
