delen af landet). Något mera finnes från Uppland och Vestmanland, dit mynten väl kommit öfver från Gotland.
Efter allt att döma har sålunda myntströmmen inbrutit öfver det nordgermanska området samtidigt med och på ungefär samma vägar som de nya fornsaksformer, hvilka härstamma från sydostgermanerna. Och enligt denarskatternas vittnesbörd skulle detta ha skett under Marcus Aurelius. Detta arkeologiska resultat stämmer nu förträffligt med historiska fakta. Ty under nämnde kejsare inträffade ju de bekanta Markomannerkrigen (166—181), som man brukar kalla folkvandringarnes förspel, då Markomannerna och Qvaderna i Böhmen och Mähren gjorde häftiga anfall mot det romerska riket. Det vore ju mycket naturligt, om dessa krig bragt nordgermanerna i närmare beröring med dem af deras stamförvandter, som något tidigare dragit åt söder, trädt i fredliga förbindelser med romarne och under romerska inflytelser utbildat en egen kultur, som nordgermanerna nu skyndade att tillägna sig. Hvad särskildt denarskatterna beträffar, torde de kanske snarast få betraktas såsom krigsbyte från Markomannerkrigen, som sedan väl hufvudsakligen på handelns vägar spridt sig öfver Nordeuropa.
Är denna förklaring riktig, så skulle de nordeuropeiska denarfynden till sin hufvudmassa[1] utgöra en exponent på sammansättningen af den myntstock, som cirkulerade i de romerska Donauprovinserna på M. Aurelii tid. Och denna sammansättning är just sådan, som man kunde vänta. Den regerande kejsarens mynt äro talrikast, dernäst hans närmaste företrädares, och de föregående kejsarnes äro fåtaligare, ju längre tid före M. Aurelius de lefvat. Kanske är det ej heller en tillfällighet, att mynt från tiden före Nero så godt som saknas. Under Neros tid började man nemligen att genom legering med koppar försämra silfvermyntets halt.[2] Det vore ju då helt förklarligt, om de äldre, bättre mynten på M. Aurelii tid hunnit nästan försvinna ur rörelsen för att omsmältas.
Den tydning af de vanliga nordeuropeiska denarfynden, som vi här sökt vinna ur de vittnesbörd de sjelfva afgifva, understödjes också kraftigt genom det enda verkliga undantag från regeln, som man känner. Det är ett fynd från Niemegk i sydvestligaste delen
