af Mark Brandenburg, således inom Elbeområdet. Ehuru det yngsta myntet i detta fynd är prägladt för Hadrianus år 128, och fyndet sålunda icke kommit till Nordtyskland mer än allra högst 50 år tidigare än de vanliga fynden, så afviker det dock till sin sammansättning fullständigt från dessa. Af de 74 mynt det innehåller, härröra nemligen ej mindre än 50 från republikens dagar, de äldsta äro t. o. m. från tiden omkring 200 f. Kr. På Hadriani tid ha således de gamla goda mynten ännu talrikt varit i omlopp.
Och detta fynd är som en ren illustration till hvad Tacitus i sin Germania (kap. 5) säger om den ställning germanerna intogo till de romerska mynten på hans tid, omkr. 100 eft. Kr. Han yttrar sig på tal om germanernas hjelpkällor sålunda:
»Silfver och guld hafva gudarne förnekat dem, om af nåd eller vrede vill jag lemna osagdt. Dock vill jag ej påstå, att i Germanien icke alstras någon åder af silfver eller guld; ty hvem har forskat derefter? Ägandet och nyttjandet af dessa metaller ha emellertid för germanerna ej samma värde som för andra människor. Man kan hos dem få se silfverkärl, hvilka deras sändebud och furstar fått som gåfvor, behandlas med samma ringaktning som lerkärl. Dock ha de germaner, som bo oss närmast, på grund af handelsförbindelserna lärt sig skatta guld och silfver, och de igenkänna och söka ut vissa af våra myntsorter; de längre in boende bruka det enklare och äldre sättet: byteshandeln. De myntsorter de gilla äro de gamla välkända, de »taggiga» (serrati) och de med tvåspann (bigati). Föröfrigt föredraga de silfver framför guld, icke af något slags inre böjelse, utan emedan silfvermyntens större antal gör dem lämpligare att begagna vid handeln med vanliga billiga varor.»
Just sådana »gamla välkända» mynt var det ju, som utgjorde hufvudmassan i Niemegk-fyndet; der funnos t. o. m. bland republikens mynt såväl några med taggiga kanter som några med bilden af ett tvåspann på frånsidan, alldeles efter Taciti recept. Enligt hans uttalande skulle vi förnämligast vänta fynd af denna art i trakterna närmast utanför den gamla romerska gränsen. Dessa trakter ha emellertid, märkvärdigt nog, hittills visat sig så godt som tomma på fornfynd af hvad slag som helst från denna tid. Att Niemegk-fyndet står fullkomligt ensamt i sin art i de eljest så fyndrika trakterna i norra Tyskland, är emellertid i fullkomlig öfverensstämmelse med Taciti vittnesbörd: de längre in boende
